Komplimanger allså

Alltså det är värt allt slit och alla sena jobbkvällar när man av en person man intervjuat får följande beröm mejlat: "Hej Sara! Alldeles fenomenal artikel. Kan vara den mest välskrivna jag någonsin varit med i. Tack!"

Tänk vad några väl valda ord kan ge ny energi...

Jobb och åter jobb

Just nu arbetar jag heltid dagtid. Dessutom har jag en tidning att bli klar med, så på kvällarna sitter jag och jobbar med den. Det blir med andra ord väldigt mycket jobb just nu. Kanske är det därför det känns som att min puls ligger konstant i 180. Det kan även bero på att dosen av Levaxin som jag tar just nu är alldeles för hög för mig, för ett av symptomen på detta är just hjärtklappning. Igår ändrade jag min dos själv. Jag vet inte vad min husläkare tycker om detta men vad tusan, jag känner ju min kropp bäst. Jag har även ätit sämre (läs: mindre) än vanligt de senaste dagarna i kombination med att jag har tränat mer. Förstår egentligen inte varför jag inte har ätit ordentligt eftersom jag vet att jag är en människa som behöver ordentligt med sömn och mat för att fungera på bästa sätt. Slarv av mig själv helt enkelt.

Vi borde lära av barnen

I dag när jag var ute med hunden så passerade jag en kvinna och ett barn utanför en förskola. Barnet som var i tvåårsåldern grät, uppbenbarligen missnöjd över någonting. Kanske hungrig. Kanske trött. Kanske över att bli hämtad mitt i den roliga leken. Kanske på grund av något som hänt tidigare under dagen. Kanske hade ett annat barn sagt eller gjort något som inte var snällt. Oavsett vad nu orsaken var så syntes och hördes det att barnet var ledset. Och jag tänkte att vad skönt det måste vara att få skrika och gråta så där ibland. Liksom helt fri från vad andra omkring en tycker och tänker. Att bara ge efter för det man känner. Nu är jag ledsen och då visar jag det. Nu är jag arg och då säger jag ifrån så högt jag kan.

Som vuxen biter man många gånger ihop istället när man drabbas av oförrätter. Man går hem och gnisslar tänder på natten och vaknar nästa morgon med en sprängande huvudvärk. Och istället för att då slänga sig ner på sovrumsgolvet, banka med knytnävarna och skrika över vad det nu är man är arg på, så går man till tandläkaren och skaffar sig en bettskena. Man ler sammanpressat när man allra helst vill gråta. Man trycker undan känslorna till en liten klump i magen, där de sedan växer till en inte allför behaglig magkatarr. Man tror att om man inte låtsas om känslorna så försvinner de. Och sedan kan man inte förstå varför när man ett halvår senare tvingas åka in till aukten med ett blödande magsår. "För jag, jag mår väl bra, eller?"

Många förskolor lär barnen att sträcka fram handen och säga "Stopp" när de tycker att någon är för påträngande och säger eller gör saker som barnet upplever som hotfulla. Det är kanske något vi vuxna också borde börja med. "STOPP! Det är inte okej att du pratar så där till mig." STOPP! Du har ingen rätt att behandla mig så där."

Så alltså. Våga visa vad du känner. Och säg STOPP! när du har fått nog.

Stunden

Tänk att det som är precis här och nu - denna stund - i nästa sekund blir det som var då. Och kanske kommer vi att tänka tillbaka och minnas just denna stund eller så faller den i glömska någonstans, i vårt personliga bibliotek där allt vi har upplevt finns bevarat. Kanske kommer vi att minnas den här stunden med glädje och pirr i magen. Eller så kommer vi att vrida och vända på stunden, älta den och inte riktigt få grepp om den. Kanske kommer vi att lägga till saker, eller dra bort. För sådant är minnet. Oavsett vilket, så är summan av alla dessa stunder: livet.

Trio i mys

Åt middag hos mamma och Bengt igår. Där var även brorsbarnen. Dessa underbara ungar. Vi gosade en stund framför en film i soffan och sen var det bus för hela slanten. Att busa med brorsbarnen är effektivaste träningen.

Trio i mys. 

Längtan

I blodet som pulserar

I mitt hjärtas slag

Min längtan finns,

i varje andetag

Gör mig oövervinnerlig

Försvarslös och svag

Min längtan finns,

i varje andetag

Förväntan och hopp

Att kanske en dag

Min längtan finns, 

i varje andetag

Berätta vännen min

Känner du liksom jag?

Finns din längtan där,

i varje andetag...

Text: Sara Palmquist

Hela huset

Alltså den här låten. På repeat.

Hans T Dahlskog

Jag åker buss hem från jobbet. Mannen på sätet mittemot tar upp några foton ur sin gula Kånken-ryggsäck och räcker över dem till mig. Han berättar att han varit pressfotograf hela sitt liv. Nu är han snart 77 år men älskar fortfarande att fotografera. "Jag heter Hans T Dahlskog, googla mig vettja", säger han. Det gör jag. Vi tittar på bilderna i min mobil. Den på Göran Persson är han särskilt nöjd med. Han säger att det var först senare som han förstod vilken unik bild han tagit. Vi är så inne i vårt samtal att Hans T Dahlskog missar sin hållplats och får gå tillbaka. Innan han stiger av bussen ger han mig Jonas Gardells ljudbok "Torka aldrig tårar utan handskar" och säger: "Man mår bra av att ge, tack för pratstunden".

Kompishäng

Igår kom Christine över till mig. Vi lagade en väldigt mumsig gryta och drack cava. Christine bor ju i Barcelona i vanliga fall, så jag vill ju att hon ska känna sig som hemma när hon är här och hälsar på. Fast det gör hon nog vare sig hon får cava eller ej, faktiskt så pass att hon kröp ner och sov bredvid mig i natt. Ja, det var efter vi hade gjort stan osäker. Klockan 03 ramlade vi i säng efter en fantastiskt trevlig kväll. I dag är jag aningens trött, men det var det väl värt.

Jag och min fina vän. 

Intervju med Alicia Vikander

I måndags intervjuade jag skådespelerskan Alicia Vikander för TV4 Nyhetsmorgon. Intervjuer har jag gjort ett antal men jag har aldrig blivit filmad samtidigt. Och vad lärde jag mig då av detta? Jo, att när du gör skrivande intervjuer är det bra att bekräfta intervjupersonen genom att då och då säga "mm" och "just det", men det gör sig inte lika bra i en filmad intervju, speciellt om du som reporter inte syns.

När jag så här i efterhand tittar på inspelningen så inser jag att jag bekräftar intervjupersonen - i det här fallet Alicia Vikander - väldigt ofta. Men det är svårt. Testa själv nästa gång du pratar med någon att inte komma med små "mm-anden". Nåja, man lär sig hela tiden. Under nästa tv-intervju kommer jag istället att nicka som en besatt.

Alicia Vikander i filmen Hotell.