Läs den här bloggen

Och så gråter jag här på fiket. För att det är så sorgligt. Och vackert. Och för jag tänker på att vi alla ska dö, och att ingen av oss vet hur mycket tid vi har kvar eller vad som händer sedan. Då efteråt. När allt blir svart. Eller ljust...

Men jag tror ändå inte att  det bara tar slut. This is not it! Det kan det inte vara. Allt vi lär oss, alla människor vi lär känna, allt vi är med om - det tar vi med oss vidare, dit vi ska. Om vi så lever en minut eller 100 år, så har vi levt, funnits, gjort avtryck. Och vi går vidare, jag tror det, jag hoppas det.

Läs Kristian Gidlunds blogg här!

Ny ledarbild

Ny ledarbild till tidningen tagen. Glöm studio och sminkös - denna togs hemma med läppgans och egenfixad "frisyr" :-) 

Patrick - the miracle dog

Vilken styrka. Vilken livsvilja. Patrick - du är fantastisk! Och alla ni som kämpat för Patrick, som gett honom den vård och kärlek han behöver - ni är bäst! (Varning för starka bilder.)

Berta Sofia Öhman

14 september 1925

På Allmänna BB i Stockholm föder 27-åriga Berta Sofia Öhman en dotter som får namnet Wera, efter huvudpersonen i en rysk bok som Berta tycker om. I samband med förlossningen blir Berta svårt sjuk. Läkaren ger henne några dagar att leva. Men för Berta är några dagar inte tillräckligt. Hon måste få prata med sin man Roland om dotterns framtid. Roland, som är sjökapten, är ute till havs och kommer hem först två veckor senare. Berta lyckas mot alla odds hålla sig vid liv dessa 14 dagar och hinner prata med sin man om hur hon tänkt kring deras dotter. Några timmar senare frågar hon Roland varför han har dragit för gardinerna. Innan Roland hinner svara har Berta somnat in, och genom fönstret skiner solen på henne där hon ligger.

Lilla Wera är min mormor och Berta den mamma som hon i 87 år har saknat och tänkt på.

Berta Sofia Öhman.

Eftersom Roland sällan var hemma i Sverige växte Wera upp hos sin farmor Tyra. När hon var fem år dog farmodern och istället hon flyttade då hem till mormor Maria och morfar David i Vasastan i Stockholm. Där bodde hon fram till universitetsstudierna i Uppsala, där hon träffar Ingemar, min morfar...

Min skatt

Min sidekick - världens bästa Duffy. Hon sussar så sött här bredvid mig i soffan och jag får hålla mig från att ideligen pussa på henne. Åh, hennes långa fantastiska svans, hennes blöta nos och kloka ögon. Min skatt. Min kompis. Min glädje. Min fina vovve.

Ser skönt ut det här. 

Söndagsstil

Två timmar i skogen - fyra tvåbentingar och två fyrbentingar - för att sedan brumma till Sollentuna för att umgås och äta middag hos pappa och Birgitta. Så har min söndag sett ut. Vad har du gjort?

Här är min skogsutstyrsel respektive kvällsklädnad. Ja, på den sistnämnda blev det kjolen i fokus men jag hade mer på mig :)

Kalasdag

Idag har varit en riktig kalasdag. Först ut att firas var mormor, som uppnått den aktningsvärda ålder av 87 år. Det bjöds på bubbel, tårta och kaffe. Därefter for vi för att hurra för Nikolas som nästa helg fyller åtta år. Tänk, när mormor var i hans ålder fanns inte teve, dator eller mobil, saker som för honom är helt självklara. Spännande att fundera på vad för världsförändrande saker som inte finns nu men som kommer att uppfinnas och vara självklara för kommande generationer. 

Kalasfin!

Mormor bjöd på "nyttig" tårta.

Bästa brorsdottern visar att hon har en tunga.

Mormor och morfar förevigade på deras förlovningsdag.

En liten skrämd sork som jag och några andra engagerade räddade livet på idag. Den tryckte vid ingången till Täby centrum och fastande sedan under svängdörrarna. Trettio minuter höll vi på, men skam den som ger sig. Sorken pustar nu ut i buskarna. 

Grattis bästa mormor

Idag fyller min fina, roliga och coola mormor 87 år! För som inte har förmånen att känna henne kan jag berätta att hennes pappa var Sveriges yngste sjökapten, att hon som ung studerade vid Uppsala universitet och att hon avgudar Dag Hammarskjöld. Hurra bästa du! Imorgon firar vi med tårta och kaffe. 

Förmiddagsjobb i Gamla stan

Tack ni modiga kvinnor

Igår satt jag på stammisfiket och jobbade. Jag har mitt bord längst in i lokalen, i ett hörn med bästa utsikten. Och med bästa utsikten menar jag över de andra gästerna. Nu var det visserligen inte så många som valde att sitta inomhus igår då solen värmde gott på uteserveringen, men när det regnar då har jag banne mig bästa platsen :-)

På kvällen var jag, mamma och mormor på ABF och lyssnade på ett föredrag om författaren Anne Charlotte Leffler. Hon hade sina mest verksamma år på 1880-talet, en tid då kvinnor inte hade så hög status i samhället. Vissa (många) av de män som levde då hade man velat ruska om ordentligt, fast de var ju också barn av sin tid och visste väl inte bättre. Kvinnans plats var i hemmet och deras/männnens plats var överallt. Snark. Jag skänker en varme tanke till de kvinnor som vågade stå upp mot patriarkatet  och faktiskt är de vi har att tacka för att vi är där vi är idag. 

Kaffe, dator och utsikt.

Tre generationer - mor, 87-åriga mormor och jag bakom kameran.