I dag lärde jag känna en liten pojke. Fyllda nio år. Han hade svårt att sitta still. Svårt att vara tyst. Han hittade ingen ro i sig själv. För en utomstående kanske pojken skulle uppfattas som en bråkstake, en jobbig unge helt enkelt. För så gör tyvärr merparten av oss. Vi dömer varandra innan vi ens känner varandra. Och det är inte en bra egenskap.
För det går att skrapa på den tuffa ytan. Den här jobbiga ungen blev slagen hemma. Nyligen samlade han mod och vågade berätta om det han utsattes för. Nu slipper pojken bo under samma tak som förövaren. Men såren är fortfarande öppna, och de lär ta lång tid att läka dem.
Frilansjournalist boende i Sverige, det är jag det! Skriver om det som roar, förfasar och lockar mig. Om det som jag älskar och det som jag tycker mindre om. Om saker jag hört, läst, sett eller bara kommit att fundera på. Om personer och händelser som har gjort avtryck på mig, på gott och ont. Om det som var då, nu och det som kanske komma skall.
Leta i den här bloggen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
så sant
SvaraRaderakram Therese
ny länkadress:
SvaraRaderahttp://writtenbyalex.blogspot.com/
Kram!
Jag med Alex. Kram
SvaraRadera