Ja, så att... Jag fortsätter väl där jag var sist, med den här sabla förbaskade nedrans hostan. Hallå, jag har nyss svept ett glas whiskey, så jag får vara frispråkigare än så. Vi tar det från början...
Ja, så att... Jag fortsätter väl där jag var sist, med den här jävla helvetiska hostan (ni ser vad jag kan ändå). Jag kröp ner i sängen för fyra timmar sedan, för att sova mig frisk. Och här sitter jag nu klarvaken, ja så klarvaken man nu kan vara efter att ha renat strupen med (äcklig) whiskey.
Ett tag trodde jag faktiskt att jag skulle hosta upp både magsäck och tarmar och allt annat smått och gott som huserar i min mage. Helst av allt ville jag stoppa ner händerna i halsen och riva runt där, för tusen vad de kliade. Eller det kliar fortfarande, men då för en timme sedan var det fruktansvärt.
Jag blev tio år igen och ringde mamma. Hon låg och sov, men en god mor fortsätter inte att sova när hennes enda dotter är sjuk och ynklig... Däremot hade hon inget konkret husmorstips att komma med, mer än té med honung i, och detta mina vänner har jag testat.
"Du får gå till husläkaren det första du gör imorgon", sa min mamma och kvävde en gäspning.
"Men de öppnar ju inte förrän om sju timmar, jag behöver hjälp nu", hostade jag fram och fortsatte med gråten i halsen. "Ska jag sitta vaken fram till dess?"
Min kära mor förstod att hon måste vara förstående men ärlig. "Det är jättejobbigt att ha hosta, men du kan inte göra något annat än att vänta."
Ja, och här sitter jag nu, och väntar. Och väntar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar