Vär(l)dens bästa annons

‎"Scrabble - Värdens mest populära ordspel" läser jag på brädspelet i annonsen. Är det hyresvärden de syftar på då eller? :-D

Annons i Amelia nr 21 2012.

Bestialiska brott

Läser om rättegången mot hundplågarna XXX och YYY, vars bestialiska brott jag inte vill beskriva här. Maxstraffet för djurplågeri är i nuläget två år, men jag hoppas de döms till vård (för är man kapabel till sådana handlingar är man sjuk) och att de resten av livet får betala en viss procent till organisationer som kämpar för djur. Tycker att detta borde vara obligatoriskt för personer som döms för djurplågeri. 

Smått och gott

Igår gjorde jag Koloskopi, vilket kort och gott innebär - tarmundersökning. Vi behöver inte gå in på några närmare detaljer mer än att allt gick bra. När sjuksköterskan skulle ge mig avslappnande medel, eller "champagne" som hon kallade det, så gömde sig mina vener, så det blev dubbelstick. Men desto mer champagne, eller kanske inte... 

'

Gav en ljudbok till mormor i födelsedagspresent och häromdagen köpte jag pocketversionen till mig själv. Alla verkar gilla den här Niceville och snart kommer den tydligen som film också. 

Avslutar detta med en bild på min söta gudson/brorson Theodor. Nästa torsdag ska jag hämta honom och brorsdottern på dagis och mysa med dem några timmar. 

Be you

Djurens Rätt - senaste numret

Äntligen är nya numret av Djurens Rätt här. Hem och kika i brevlådan alla drygt 30 000 medlemmar. Så här fint blev omslaget.

Tintin tillbaka

Och nu meddelar Kulturhuset att man backar om beslutet att ta bort Tintin från hyllorna. Snacka om snabba vändningar....

Hej då Tintin. Hej då Herr Nilsson?

Tintin är inte längre välkommen på Kulturhuset i Stockholm. Anledningen är hans syn på omvärlden. 

"Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor." Det säger Behrang Miri, som leder arbetet med att utveckla Kulturhusets barn- och ungkulturverksamhet, till Dagens Nyheter. 

Jag ställer mig tvekande till detta beslut. Jag menar, det finns ju så många böcker som ska bort då, som speglar den tid då de skrevs. 

I Hattstugan av Elsa Beskow får barnen "smaka på riset". De blir agade, vilket då boken skrevs var en vanlig bestraffning men idag är förbjudet. 

Och barnens favorit Pippi Långstrump, hon har en apa i kläder som husdjur hemma. Hur rimmar det med dagens djurrätt?

Och hej då alla böcker skrivna av män där kvinnor framställs som lägre stående figurer i periferin, vilket typ innebär hej då merparten av alla böcker skrivna av män före 1920. 

Ska vi gömma alla dessa böcker? Eller elda upp dem och låtsas som de aldrig har skrivits? Nja, jag är som sagt tveksam...

Vacker promenad

Förmiddagens promenad till och från Gamla Stan var en vacker sådan. Många människor går med skygglappar och tittar inte på någon eller något. Visst, de kanske har bråttom och varken hinner eller vill stanna och se sig omkring eller ve och fasa behöva stanna upp och prata med en bekant (läs före detta kollega, granne, hon/han från gympagruppen etc), men tyvärr missar de då allt det vackra.

Höst nu?

Jag behöver min frukost

Ojoj, här sitter trötter och ska få ur sig ett blogginlägg. Trötter det är alltså jag. Och jag vet varför. Jag har inte fått min dagliga dos energi i form av mat. Jag ska nämligen göra en koloskopi på torsdag. För er som inte vet vad detta är så innebär det att läkaren ska kolla mina tarmar med en liten kamera... men oroa er inte, det är inget filmklipp som kommer att läggas ut här eller någon annanstans för den delen :-D

Tillbaka till tröttheten. Jag får dagarna innan den här undersökningen endast inta flytande föda, och jag trodde att detta gällde från idag. Så till frukost blev det en skål fil. En skål fil! Min mage trodde först att det var ett skämt. "Där lurade du mig nästan", sa den och skrattade.  Efter en stund förstod magen dock att det var allvar och vrålade "Ge mig mat. Nu!" Men jag var stenhård. "Du kommer tacka mig på torsdag", sa jag bestämt och lät magen kurra vidare bäst den ville. Efter urslickad filskål och en kaffe blev det 45 minuters promenad till Gamla Stan med sambon och byrackan. Jag promenerade även hem igen och hann på vägen tömma mig på lite blod (nej jag trillade inte av utmattning, det var ett blodprov som skulle göras).

Hungrig och med lättare blodförlust läser jag informationsbladet jag fått från sjukhuset. Igen, bör tilläggas, men jag kan inte ha läst det så noga. För där står nämligen "inta flytande föda två dagar innan undersökningen". Det innebär ju att jag idag kan äta vad jag vill, så länge det inte är fiberrik mat, för det är en annan förhållningsregel. Men det är försent. För hur mycket mat jag än trycker i mig nu så ligger jag ändå i ofas. Och kaffe hjälper inte heller. Jag behöver min frukost. Utan den blir resten av dagen trött.

Själens smärta

Jag läser om en ung man som hittats död. Han tog livet av sig. Och jag tänker på det här med själens smärta och jag skrev en dikt om det...

Hur kan det som inte väger någonting, vara så tungt att bära?

Hur kan det som inte går att ta på, vara det som gör mest ont?

Hur kan det som inte syns, vara det som är mest verkligt?

Hur ska jag kunna bli hel, när jag inte ens vet var jag är trasig?

Lördagsläsning

Lördag idag. Det innebär att man kan ta en långfrukost och läsa morgontidningarnas alla delar. Tur att det finns pappersåtervinning, för det blir en rejäl hög med tidningar efter bara några dagar.

Här ska läsas och läras.

Duffy tycker att tidningar är överskattat.

Saker att tänka på...

Nu har även jag skaffat mig en sådan. En alldeles egen. Eller okej inte alldeles egen då. Jag delar med några andra, men jag är inte svartsjuk. För om jag vore svartsjuk på att min revisor har andra kunder, då vore jag allt lite knäpp :-D

Idag känns det för övrigt som om jag råkat få i mig ett sömnpiller. Jisses vad trött jag är. Kanske beror på att jag har mycket att tänka på just nu, saker som inte bara rör jobb. Ska springa ner till Tempo och köpa en mjölk så jag får i mig en kopp kaffe (kan inte dricka det svart). Vi får se och framförallt höra vad Duffy tycker om att bli lämnad ensam. Men man tycker ju att hon borde klara fem minuter, hon har ju ändå bott hos oss i snart två år. 

Ha det gott!

1,5 dm

Har varit hos frissan (för att låna ett ord från 80-talet :-D). Ungefär 1,5 dm kortare blev mitt hår. Och det behövdes verkligen ett rejält klipp, för oj vad torra och slitna mina toppar var. Men nu kan jag kasta så där snyggt med håret utan att skämmas, och gott doftar det också...

Läs den här bloggen

Och så gråter jag här på fiket. För att det är så sorgligt. Och vackert. Och för jag tänker på att vi alla ska dö, och att ingen av oss vet hur mycket tid vi har kvar eller vad som händer sedan. Då efteråt. När allt blir svart. Eller ljust...

Men jag tror ändå inte att  det bara tar slut. This is not it! Det kan det inte vara. Allt vi lär oss, alla människor vi lär känna, allt vi är med om - det tar vi med oss vidare, dit vi ska. Om vi så lever en minut eller 100 år, så har vi levt, funnits, gjort avtryck. Och vi går vidare, jag tror det, jag hoppas det.

Läs Kristian Gidlunds blogg här!

Ny ledarbild

Ny ledarbild till tidningen tagen. Glöm studio och sminkös - denna togs hemma med läppgans och egenfixad "frisyr" :-) 

Patrick - the miracle dog

Vilken styrka. Vilken livsvilja. Patrick - du är fantastisk! Och alla ni som kämpat för Patrick, som gett honom den vård och kärlek han behöver - ni är bäst! (Varning för starka bilder.)

Berta Sofia Öhman

14 september 1925

På Allmänna BB i Stockholm föder 27-åriga Berta Sofia Öhman en dotter som får namnet Wera, efter huvudpersonen i en rysk bok som Berta tycker om. I samband med förlossningen blir Berta svårt sjuk. Läkaren ger henne några dagar att leva. Men för Berta är några dagar inte tillräckligt. Hon måste få prata med sin man Roland om dotterns framtid. Roland, som är sjökapten, är ute till havs och kommer hem först två veckor senare. Berta lyckas mot alla odds hålla sig vid liv dessa 14 dagar och hinner prata med sin man om hur hon tänkt kring deras dotter. Några timmar senare frågar hon Roland varför han har dragit för gardinerna. Innan Roland hinner svara har Berta somnat in, och genom fönstret skiner solen på henne där hon ligger.

Lilla Wera är min mormor och Berta den mamma som hon i 87 år har saknat och tänkt på.

Berta Sofia Öhman.

Eftersom Roland sällan var hemma i Sverige växte Wera upp hos sin farmor Tyra. När hon var fem år dog farmodern och istället hon flyttade då hem till mormor Maria och morfar David i Vasastan i Stockholm. Där bodde hon fram till universitetsstudierna i Uppsala, där hon träffar Ingemar, min morfar...

Min skatt

Min sidekick - världens bästa Duffy. Hon sussar så sött här bredvid mig i soffan och jag får hålla mig från att ideligen pussa på henne. Åh, hennes långa fantastiska svans, hennes blöta nos och kloka ögon. Min skatt. Min kompis. Min glädje. Min fina vovve.

Ser skönt ut det här. 

Söndagsstil

Två timmar i skogen - fyra tvåbentingar och två fyrbentingar - för att sedan brumma till Sollentuna för att umgås och äta middag hos pappa och Birgitta. Så har min söndag sett ut. Vad har du gjort?

Här är min skogsutstyrsel respektive kvällsklädnad. Ja, på den sistnämnda blev det kjolen i fokus men jag hade mer på mig :)

Kalasdag

Idag har varit en riktig kalasdag. Först ut att firas var mormor, som uppnått den aktningsvärda ålder av 87 år. Det bjöds på bubbel, tårta och kaffe. Därefter for vi för att hurra för Nikolas som nästa helg fyller åtta år. Tänk, när mormor var i hans ålder fanns inte teve, dator eller mobil, saker som för honom är helt självklara. Spännande att fundera på vad för världsförändrande saker som inte finns nu men som kommer att uppfinnas och vara självklara för kommande generationer. 

Kalasfin!

Mormor bjöd på "nyttig" tårta.

Bästa brorsdottern visar att hon har en tunga.

Mormor och morfar förevigade på deras förlovningsdag.

En liten skrämd sork som jag och några andra engagerade räddade livet på idag. Den tryckte vid ingången till Täby centrum och fastande sedan under svängdörrarna. Trettio minuter höll vi på, men skam den som ger sig. Sorken pustar nu ut i buskarna. 

Grattis bästa mormor

Idag fyller min fina, roliga och coola mormor 87 år! För som inte har förmånen att känna henne kan jag berätta att hennes pappa var Sveriges yngste sjökapten, att hon som ung studerade vid Uppsala universitet och att hon avgudar Dag Hammarskjöld. Hurra bästa du! Imorgon firar vi med tårta och kaffe. 

Förmiddagsjobb i Gamla stan

Tack ni modiga kvinnor

Igår satt jag på stammisfiket och jobbade. Jag har mitt bord längst in i lokalen, i ett hörn med bästa utsikten. Och med bästa utsikten menar jag över de andra gästerna. Nu var det visserligen inte så många som valde att sitta inomhus igår då solen värmde gott på uteserveringen, men när det regnar då har jag banne mig bästa platsen :-)

På kvällen var jag, mamma och mormor på ABF och lyssnade på ett föredrag om författaren Anne Charlotte Leffler. Hon hade sina mest verksamma år på 1880-talet, en tid då kvinnor inte hade så hög status i samhället. Vissa (många) av de män som levde då hade man velat ruska om ordentligt, fast de var ju också barn av sin tid och visste väl inte bättre. Kvinnans plats var i hemmet och deras/männnens plats var överallt. Snark. Jag skänker en varme tanke till de kvinnor som vågade stå upp mot patriarkatet  och faktiskt är de vi har att tacka för att vi är där vi är idag. 

Kaffe, dator och utsikt.

Tre generationer - mor, 87-åriga mormor och jag bakom kameran.

De svarta fåren

Har spenderat kvällen med mina kära vänner. Vi är fem tjejer som ses och äter middag en gång i månaden. Varje gång är det någon av oss som väljer en restaurang. Linda stod för kvällens val - De svarta fåren i Gamla Stan.  

Maria och Becca valde denna söta skapelse till dessert.

Min efterätt - en härlig chokldpralin med utvalda bär :-)

Morgonens Moonwalk

Började dagen med bästa Michael Jackson. Och såklart blev det en Moonwalk på vardagsrumsgolvet.

Lunch och skogens lugn

Idag var Maggan och Sven här på lunch. Mysigt! Efter det blev det en promenad i skogen. Vår skog, där vi aldrig möter en kotte. Eller jo, kottar möter vi, men inga människor.

Dagens schema...

Under förmiddagen har jag...
- skrivit nyhetsnotiser och spånat rubriker till kommande nummer av Djurens Rätt samt korrat delar av tidningen.
- gjort klart och lämnat artikelintervjun med Christer Lindarw.
- druckit en mumsig latte här på stammisfiket där jag sitter och jobbar idag.

Under eftermiddagen planerar jag att...
- korra färdigt resten av tidningen.
- få i mig lunch.
- ta en promenad i solen.
- hämta byrackan i Gamla Stan.

Klart slut!

I svettigt skick

Weee. I kväll var det dags för terminens första zumbapass. Blev jag svettig? Ja. Var det nya och svåra stegkombinationer? Ja. Var det kul? JA! Jag älskar ju att dansa så självklart älskar jag zumba. Efter passet gick jag och Melissa - min zumbalärare - och åt middag. Eftersom jag hade glömt handduk så blev det restaurangbesök i det skicket jag var, det vill säga svettig. Men jag blev insläppt ändå :-)
Nu blir det duschen och sedan lite slappande i soffan. Må gott!

Det är synd om människorna

Bläddrar i SvD till frukosten. Läser om mördade Sigrid i Norge, fyra ihjälskjutna i Frankrike, en man som sålde sin gravida flickvän till andra män och om 15-årige Ali som ensam ska skickas tillbaka till Afghanistan. Och jag tänker på August Strindbergs ord: "Det är synd om människorna".

Och så här ser Metros förstasida ut idag. Olika sorters "problem".

Krånglande mage

Halvligger i soffan. Magen gurglar, vilket inte är något ovanligt. Det är något tajfs med min mage. Jag har ont i den, längst ner till vänster. En molande värk som jag haft nu fram och tillbaka i flera månader. Ibland kommer det som elektriska stötar också. Nu på senare tid har jag även fått ont i ryggslutet och ett tryck över ändtarmen, japp så är det. Där kan man också få ont tydligen. Har gjort bukröntgen och ultraljud, men det visade ingenting konstigt. Ska lämna urinprov på min vårdcentral imorgon och om tre veckor har jag tid för koloskopi. Och vad är då detta? Jo, det är någonting så otrevligt som en slang upp i rumpan. På slangen är en liten kamera fäst så man på en skärm kan se vad som försiggår därinne. Inte något man längtar efter men bra att det går att göra såklart.

Ja just det, hade nästan förträngt läkaren på vårdcentralen. Vilken surkart. Blä för oengagerade och sura läkare. Byt yrke om ni inte gillar ert jobb!

Till skogs

Avslutade dagen med promenad och medhavd middag i skogen.

SKOjigt värre

Vilken dag. Jag tror minsann att det är sommar ute. Detta firades såklart med lunch på balkongen. Om man kan få solsting så snabbt så kan det ha varit det jag hade när jag en stund senare skulle klä på mig för att gå ut med byrackan. Se bild nedan. Hmm, som tur är hann jag rätta till mitt misstag innan jag satte foten ute bland folk...

Lunch med utsikt. 

Resultat av solsting eller bara allmän förvirring?

William Petzäll är inte ensam

Jag läser om William Petzäll. Den forne sverigedemokraten som lämnade partiet, tog avstånd från dess åsikter och blev en politisk vilde i riksdagen. Fast det är inte detta jag läser om. Idag handlar rubrikerna om att han är död. Han hittades livlös i sin mammas lägenhet igår, efter att under flera års tid brottats med missbruksproblem.

Och beroendefrågor blev just William Petzälls nya fokus i politiken. Han kritiserade bland annat att de långa väntetiderna till metadonbehandling och hade själv i flera månader väntat på att få en behandlingsplats, men förgäves... William Petzäll blev 24 år.

Jag säger som Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin: "Idag handlar det inte om en Sverigedemokrat, utan om en ung man vid namn William som dog alldeles för tidigt." För oavsett vad man tycker om det parti William Petzäll en gång tillhörde så handlar detta om att inte få hjälp när man verkligen behöver det. Jag ser framför mig en man som håller på att drunkna och gång på gång ropar till dem på land "Kasta livbojen". Men ingen livboj kastas och kort därefter är mannen borta. Och William Petzäll är inte ensam. Många är de människor som varje dag, varje, timme, varje minut slåss mot sitt missbruk, som skriker efter hjälp samtidigt som de försöker hålla huvudet ovanför ytan.