Själens smärta

Jag läser om en ung man som hittats död. Han tog livet av sig. Och jag tänker på det här med själens smärta och jag skrev en dikt om det...

Hur kan det som inte väger någonting, vara så tungt att bära?

Hur kan det som inte går att ta på, vara det som gör mest ont?

Hur kan det som inte syns, vara det som är mest verkligt?

Hur ska jag kunna bli hel, när jag inte ens vet var jag är trasig?

Till alla som kämpar för livet

För precis ett år sedan - 4 mars 2010 - skrev jag följande här på bloggen...

Skådespelaren Emil Forselius är död. Demonerna inom honom blev till slut så starka att han valde att avsluta sitt liv, endast 35 år gammal. För några månader sedan var jag och min kompis Maria på ett café i stan och vid bordet bakom satt just Emil, hans sambo och deras lille son. Den lyckliga lilla familjen, utåt sett. Men du vet aldrig vilket mörker som finns i en människas inre. Vilken börda han eller hon tvingas bära. 

Jag skrev en dikt till alla som kämpar. Till alla som kämpar mot sina demoner. Till alla som kämpar för livet.

Ibland är livet svårt att förstå

Trots att man utåt sett har allt
Mörkret som tränger sig på
Som drar fram så bitande kallt

Mörkret finns inom oss alla
Det är där demonerna bor
Demoner vars hjärtan är kalla
Och vars smärta är stor så stor

Demonerna har ett uppdrag,
att förinta det ljus som vi bär
De vill göra stark till svag
Få oss att förlora den vi är

Och när demonerna är för nära
Glömmer vi allt unikt som vi har
Vårt liv och våra nära och kära
Ja, det vackra som vi lämnar kvar