Min lördag fram till nu...

Något trött i dag måste jag erkänna, men med viss ansträngning så har jag lyckats hålla mig vaken ända sedan klockan tio i morse. Faktum är att jag inte alls har legat i soffan och glott på film utan vandrat runt på stan i några timmar. Först en fika med Petrus och göteborgaren Igge nere på ett café på Norr Mälarstrand. Jag var lite småhungrig redan då, trots att jag hade ätit en rejäl havregrynsgröt-frukost bara en kort stund innan. Men tyvärr åt jag ingenting där på cafét och detta kände jag av ett par timmar senare på väg hem i mörkret med lite nyinförskaffade prylar.

Jag har väldigt lågt blodtryck och har svimmat tidigare, så därför vet jag också hur det känns alldeles innan - det snurrar i huvudet och svetten börjar rinna. Med försiktiga och långsamma steg lyckades jag dock ta mig hem. Jag pratade med min mormor en bit på vägen och hon blev orolig och ville inte lägga på luren. Jag försäkrade henne dock om att det inte var så illa, men i varje steg jag tog så kände jag mig allt närmre asfalten under mig. Men det slutade alltså lyckligt. Nu har jag fått i mig en stor skål fil med gryn, russin och äpple och njuter av dagens inköp.


Min vackra gammelmormor i en av ramarna jag köpte på Åhléns i dag.


Köpte mossa i dag, och ljusstaken inhandlade jag tidigare i veckan på Indiska.

Jag återhämtade mig bra...

Klockan 07:45 gick jag hemifrån imorse, och nu drygt fjorton timmar senare är jag hemma igen. Först en hektisk jobbdag. Gå hem och sov, skrek kroppen när jag stängde av jobbdatorn. Gå på spanskan, sa hjärnan, och jag lydde den sistnämnda.

En och en halv timme senare och med ett några ord större ordförråd slog jag ihop spanskaböckerna. Äta, skrek magen. Gå på mingel och titta på vackra saker, sa shoppingsuget och jag lydde det sistnämnda. Jag och Maria gled in på Elle/Indiskas mingel på Drottninggatan. En stund senare kom jag ut en vit adventsljusstake och en söt portmonä rikare och magen hade jag för stunden lurat med en pepparkaka och ett glas julmust.

Nu sätter du dig på bussen och åker raka vägen hem, skrek mina trötta fötter. Och jag hade gjort detta om inte telefonen ringt just då. Det var Petrus, han och kollegan Tomas satt på ett sushiställe så jag styrde mina steg dit istället. Magen fick något att arbeta med, mina fossingar fick en liten rast och min hjärna blev något smartare av all fisk (intalar jag mig i alla fall).

Jag återhämtade mig så bra där på restaurangen att jag promenerade hela vägen hem därifrån. En timme tog det, och nu känner jag att jag kommer att sussa väldigt gott.