I London - nu och för tio år sedan

Tänk att det var tio år sedan jag bodde här. Jag minns första kvällen. Hur jag möttes av ett kyligt London och en nedgången mörk och iskall lägenhet på en bakgata, mina då okända rumskompisar hade inte betalat elen. Oj vad jag kände mig ensam och oj vilken hemlängtan jag hade. Men den gick över och jag kom att stormtrivas i den här staden.

Tio år sedan alltså. Är jag verkligen så gammal?! Och åtta år sedan jag var här sist. Helt galet!

Mitt hotellrum. Internet ingår inte här utan det måste man betala extra för, det tycker jag är snålt... Men annars är det fint. Jag ska snart ner och simma en vända i poolen och basta en stund.

Skulle föreviga mig själv på en bild. Fick bli i spegeln. 

The Moon Under Water - puben där jag jobbade när jag bodde här, då för tio år sedan. Tio år!

London memories

Ojoj, så roligt. Jag har fått tag i efterlängtade foton. År 2002 pluggade jag i London. Det var en fantastisk tid och jag lärde känna underbara människor. Tyvärr var detta innan digitalkameror gick att köpa för under tusenlappen, och mobiltelefon med kamera hörde framtiden till.

Själv hade jag en gammal risig kamera som jag tog två rullar med. Två rullar under sex månaders tid! Jag framkallade båda, men merparten av fotona är försvunna och de jag har kvar är inte mycket att ha. Därför blev jag så glad när Cilla, en tjej som jag pluggade med i London, i dag skickade mig hela 86 bilder från Londontiden. Cilla var en av de få som redan då hade digitalkamera. Så hon knäppte med kameran både här och där. 86 bilder! Det är typ tio gånger mer än vad jag hade. Hurra för dig Cilla!


Glada och unga. (Jag till vänster för den som tycker att åldern har satt sina spår...).


Cilla och Miriam.


Runt 20 år. Världen framför våra fötter.


Jag och Nora.

Då kommer jorden att gunga...

En liten after work kanske är på sin plats nu. Frestande? Ja. Orkar jag? Vet ej. För tio år hade jag utan tvekan sagt ja. Men man blir äldre. Jag närmar mig ju trettio med stormsteg. Haha, ja man kan ju alltid försöka skylla på åldern i alla fall. Sanningen är nog att det går upp och ner hela livet. Jag vet 50-åringar som är piggare än vad jag är och orkar hålla igång bra mycket längre.

När jag var 22 år och bodde i London delade jag lägenhet med Miriam. Hon var 14 år äldre än mig men minst lika partysugen. Vi gick ut varje helg, gärna både fredag och lördag och dansade i timmar. Ja, vi stod faktiskt nonstop på dansgolvet mellan 23:00 och 04:00 med några avbrott för vätskepåfyllning samt vätskeutsläpp. Då var alltså Miriam sex år äldre än vad jag är nu, men energimässigt mycket yngre. Nåja, jag är inte så orolig, förr eller senare kommer det tillbaka. Och då kommer jorden att gunga :-)


Jag och Annica - party för ett par år sedan.