Något mer träffande kan jag inte komma på...

När jag pluggade arbetade jag även extra på Stadsmissionens härbärge vid Slussen. Under en av mina första dagar kom en av besökarna, en man i 30-årsåldern, fram till mig. Han började prata med mig, först trevligt och sedan alltmer hotfullt. "Jag ska ta med dig till mitt ställe i skogen", sa han. "Nej, det har jag ingen lust med", sa jag. "Det bryr jag mig inte om, jag ska ta med dig dit", fortsatte mannen och såg på mig med ett hånfullt leende. "Det ska du inte alls, jag ska inte med dig någonstans", svarade jag honom gång på gång.

Hela situationen kändes mycket obehaglig och som om hon hört mina tankar kom Kicki, en bastant kvinna och tillika stamgäst, fram till oss. Mannen som inte verkade bry
sig om henne fortsatte försöka skrämma mig, eller vad nu hans syfte var, och Kicki lyssnade och skakade på huvudet. Till slut spände hon ögonen i mannen och tog till orda: "Ett nej är ett nej, det kan låta komplicerat, men det är så det är".

Något mer träffande än det Kicki sa där och då kan jag inte komma på. Mannen stod gapade en stund och lommade sedan iväg därifrån, och faktum är att jag inte såg honom där någon mer gång efter det. Det hela blev väl antagligen för komplicerat för honom.

I natt fick jag sällskap av en hemlös man...

I natt när jag stod och väntade på bussen fick jag sällskap av en hemlös man. Vi hade båda flytt kylan och tagit skydd inne på 7-Eleven på Odengatan. Den hemlöse mannen ställde ner sina kassar med burkar och tomglas när han kom in och gnuggade frenetiskt händerna mot varandra, de var alldeles röda och fingrarna såg stela och oböjliga ut.

Mannen vände sig mot mig. "Vet du om det är den här helgen eller nästa som man ställer om till vintertid?" Jag som passande nog stod och kollade i min almanacka svarade snabbt. "Ja, det är nu natten mellan lördag och söndag." Mannen såg skeptisk ut och jag höll fram almanackan så att han kunde se med egna ögon. "Jaha, då hade busschauffören fel då, för han sa nästa helg. Men då får folk vara ute längre på krogen då på söndag. Roligt för dem."

Han fortsatte försöka mjuka upp sina fingrar. "Har du inga vantar", frågade jag försiktigt. "Nej, det blir så blöta när jag ska gräva efter burkar", svarade mannen. "Men det är bussigt att jag får komma in här och värma mig, det är jäkligt kallt om nätterna på vintern."
"Var sover du då?"
"På vintern sover jag inte på nätterna då går jag mest runt och letar brukar, det är för kallt för att kunna sova. På sommaren är det bättre, då kan man ligga ute i nån park och ta det lugnt."
Jag nickade och försökte leva mig in i hans liv. Att inte ha något att komma hem till. Ingen dörr att stänga om sig. Ingen soffa att krypa upp i. Ingen säng att drömma i.

När jag sedan klev ut i duggregnet och småsprang mot bussen satt mannen kvar på 7-Eleven. Väl inne i värmen på bussen på väg mot mitt hem såg jag mannens ryggtavla genom rutan. När jag stängde ytterdörren bakom mig. När jag kröp upp i soffan och halvlåg framför teven. När jag låg nerbäddad under ett tjockt duntäcke någon timme senare, ja då tänkte jag fortfarande på den hemlöse mannen. Jag funderade på vad han gjorde och var i staden han befann sig.

Runt 70 kronor berättade mannen att han kunde få ihop under ett bra dygn. 70 kronor ger ett mål om dagen på Mc Donalds. Ser jag mannen igen så ska jag bjuda honom på något gott. Och ett par vantar tycker jag ändå att han ska ha. Ett par tjocka fingervantar med varmt ludd i.