Ojoj, under sina år i drogträsket har Whitney Houston tappat både sångröst, kondition och utstrålning. Jag tycker synd om henne när jag ser bilderna från hennes efterlängtade comeback. Inte ens hon själv kan ju tycka att hon är värd de 1200 kronor som konsertbiljetterna kostar.
Det hela känns bekant på något sätt. Ja, det känns väldigt mycket Michael Jackson som på grund av sina enorma skulder tvingades tillbaka upp på scenen. Kanske har Whitney hamnat i samma knipa. Att vara missbrukare är ju inte billigt direkt, och än dyrare är det om man under många år haft en lika knarkande make som heter Bobby Brown och som köpt droger för frugans pengar.
Se klipp från Whitneys comeback här!
Frilansjournalist boende i Sverige, det är jag det! Skriver om det som roar, förfasar och lockar mig. Om det som jag älskar och det som jag tycker mindre om. Om saker jag hört, läst, sett eller bara kommit att fundera på. Om personer och händelser som har gjort avtryck på mig, på gott och ont. Om det som var då, nu och det som kanske komma skall.
Leta i den här bloggen
Visar inlägg med etikett konsert. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett konsert. Visa alla inlägg
tisdag 23 februari 2010
söndag 18 oktober 2009
Lyckorop till Massive Attack
Massive Attack spelade på Annexet i kväll och jag var där. När jag fick förfrågan om jag vill gå med på konserten kände jag igen bandnamnet men kopplade ihop det med hård musik á la Rage against the machine. Ja, det politiska engagemanget har de visserligen gemensamt med i samma musikgenre hör de inte hemma.
Publiken inklusive jag själv var som svensk publik oftast är, nämligen otroligt blygsam - inte röra sig för mycket och inga överdriva applåder. Damen framför mig var inte från Sverige utan från Tyskland och hon kunde konsten att digga musiken. Det var dans, det var glädje och det var spontana lyckorop. Och när hon släppte loss tillät även jag mig att lyfta fötterna från marken. Och det kändes skönt, väldigt skönt!
Lyssna på Massive Attack här!
Publiken inklusive jag själv var som svensk publik oftast är, nämligen otroligt blygsam - inte röra sig för mycket och inga överdriva applåder. Damen framför mig var inte från Sverige utan från Tyskland och hon kunde konsten att digga musiken. Det var dans, det var glädje och det var spontana lyckorop. Och när hon släppte loss tillät även jag mig att lyfta fötterna från marken. Och det kändes skönt, väldigt skönt!
Lyssna på Massive Attack här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)