Tack till er mina två stöttepelare...

Jag åt lunch med en kollega och tillika god vän i dag. Vi satt utomhus i solen och kavlade upp shortsen med förhoppningen att hinna få lite färg. Jag synade mina ben noga. Min goda vän gjorde detsamma. Vi hittade såväl ytliga blodkärl som bristningar då vi med kritiska ögon granskade ben för ben, från fot till shortskant.

Till en början kände jag mig besviken på mina ben, för att de åldrades liksom jag själv. Jag strök med händerna över vaderna och låren, och plötsligt så infann sig en annan känsla. Jag kände stolthet och tacksamhet över mina ben. Mina fantastiska ben, tänkte jag. Mina ben som varje dag bär mig, som tar mig framåt och rör sig dit jag vill. Mina underbara ben som gör så att jag kan hoppa, springa, simma och inte minst dansa - som är bland det bästa jag vet. Jag skämdes där jag satt. Skämdes för att jag hånat min egen kropp, för att jag snackat skit om mina ben som alltid gör sitt bästa.

Så älskade ben - ni som fick mig på fötter den där dagen för 29 år sedan. Ni som tagit emot de hårdaste smällar. Ni som kämpat på hästryggen, i skidbacken, på löpbandet och på dansgolvet. Ni som kommit igen efter menisk- och korsbandsoperationer. Ni som aldrig ger upp. Till er två fantastiska stöttepelare vill jag nu rikta ett stort Tack! Min kärlek till er är benhård!


Nick Vujicic har inga ben och inga armar. Men han är tacksam över vad han har. Över livet. Han är en sann inspiration och förebild. För vad är en bristning på benet, egentligen?