Ett permanent boende i ryamattan

Vi har en grön ryamatta som Duffy alltid går till om har fått ett ben, ett salt grisöra eller något annat fynd som hon dammsugit upp från köksgolvet. Fast hon går i och för sig dit även om hon inte har fått ett ben, ett salt grisöra eller gjort något fynd på köksgolvet. För ryamattan är inget tillfälligt boende för godsaker, utan ett permanent sådant. Titt som tätt går Duffy dit och vi hör och ser henne mumsa på något för oss osynligt och okänt. Hon har liksom sitt skafferi där, sin skattkista där hon samlar små munsbitar från alla ben, grisöron och andra köksgolvfynd som hon hittar.

Jag är uppvuxen med hundar och min mamma dammsög jämt, kändes det som då i alla fall. Som barn var detta mycket irriterande och svårbegripligt, men nu förstår jag henne. För det finns inget som förökar sig så snabbt som hundhår och inget som gömmer sig så bra i ryamattor som hundgodis.