Trio i mys

Åt middag hos mamma och Bengt igår. Där var även brorsbarnen. Dessa underbara ungar. Vi gosade en stund framför en film i soffan och sen var det bus för hela slanten. Att busa med brorsbarnen är effektivaste träningen.

Trio i mys. 

Längtan

I blodet som pulserar

I mitt hjärtas slag

Min längtan finns,

i varje andetag

Gör mig oövervinnerlig

Försvarslös och svag

Min längtan finns,

i varje andetag

Förväntan och hopp

Att kanske en dag

Min längtan finns, 

i varje andetag

Berätta vännen min

Känner du liksom jag?

Finns din längtan där,

i varje andetag...

Text: Sara Palmquist

Hela huset

Alltså den här låten. På repeat.

Hans T Dahlskog

Jag åker buss hem från jobbet. Mannen på sätet mittemot tar upp några foton ur sin gula Kånken-ryggsäck och räcker över dem till mig. Han berättar att han varit pressfotograf hela sitt liv. Nu är han snart 77 år men älskar fortfarande att fotografera. "Jag heter Hans T Dahlskog, googla mig vettja", säger han. Det gör jag. Vi tittar på bilderna i min mobil. Den på Göran Persson är han särskilt nöjd med. Han säger att det var först senare som han förstod vilken unik bild han tagit. Vi är så inne i vårt samtal att Hans T Dahlskog missar sin hållplats och får gå tillbaka. Innan han stiger av bussen ger han mig Jonas Gardells ljudbok "Torka aldrig tårar utan handskar" och säger: "Man mår bra av att ge, tack för pratstunden".

Kompishäng

Igår kom Christine över till mig. Vi lagade en väldigt mumsig gryta och drack cava. Christine bor ju i Barcelona i vanliga fall, så jag vill ju att hon ska känna sig som hemma när hon är här och hälsar på. Fast det gör hon nog vare sig hon får cava eller ej, faktiskt så pass att hon kröp ner och sov bredvid mig i natt. Ja, det var efter vi hade gjort stan osäker. Klockan 03 ramlade vi i säng efter en fantastiskt trevlig kväll. I dag är jag aningens trött, men det var det väl värt.

Jag och min fina vän. 

Intervju med Alicia Vikander

I måndags intervjuade jag skådespelerskan Alicia Vikander för TV4 Nyhetsmorgon. Intervjuer har jag gjort ett antal men jag har aldrig blivit filmad samtidigt. Och vad lärde jag mig då av detta? Jo, att när du gör skrivande intervjuer är det bra att bekräfta intervjupersonen genom att då och då säga "mm" och "just det", men det gör sig inte lika bra i en filmad intervju, speciellt om du som reporter inte syns.

När jag så här i efterhand tittar på inspelningen så inser jag att jag bekräftar intervjupersonen - i det här fallet Alicia Vikander - väldigt ofta. Men det är svårt. Testa själv nästa gång du pratar med någon att inte komma med små "mm-anden". Nåja, man lär sig hela tiden. Under nästa tv-intervju kommer jag istället att nicka som en besatt.

Alicia Vikander i filmen Hotell.

Djurens Rätt nr 3 2013

Läs senaste numret av Djurens Rätt här!
 

Djurens Rätt nr 3 2013. Omslagsfoto: Petrus Iggström.

Fina Djurens Rätt

Igår fick jag hem senaste numret av Djurens Rätt, och tidningen är så fin. Omslaget pryds av en begåvad man som tog sitt artistnamn som en hyllning till förorten, som tillägnar sitt senaste mixtape till alla världsmedborgare samt som vill vara med och bidra till en bättre och mer human värld. Vi snackar såklart om Adam Tensta.

Dessutom förösker vi ta reda på vad som händer med förslaget till en ny djurskyddslag. Förslaget lämnades 2011, men någon ny djurskyddslag syns ännu inte till. Djurens Rätts Camilla Bergvall har tagit ett snack med politikerna. Ja, och så bjuds på det morotskaka med lyxig glasyr, boktips och ett besök hos djurrättsorganisationen AnimaNaturalis i Mexiko. Bland mycket annat. På onsdag landar tidningen i brevlådan hos omkring 35 000 medlemmar. Trevlig läsning!

Offer och förövare...

Så läser jag att tre män i natt våldtog en kvinna i Vitabergsparken i Stockholm. Tre män i 18-årsåldern. Och jag undrar var tusan det gick snett för dem? Vad får en ung kille att begå ett sådant fruktansvärt brott? 

Hur kommer man liksom ens på tanken? Eller är det en stundens ingivelse? 

Och hur går det till när det sker i grupp så här? Är det någon som på något makabert sätt föreslår denna vidriga idé för de andra? Och vad får polarna att inte tycka att kompisen är helt dum i huvudet och snabbt som tusan sticka därifrån?

Och när det hela är över - vad händer då?  Gör de high five och firar med en öl? Eller sneglar de på varandra och inser vad de har gjort, att de har förstört en annan människas liv? Är de medvetna om detta? Finns det någon gnutta samvete som gnager i dem? Hur kan de utan ångest se sig själva i spegeln nästa dag och dagen därpå och dagen därpå?

Är de rädda för att åka fast? Eller vet de kanske att många anmälda våldtäkter inte ens går till åtal? Har de läst i tidningarna om hur låga straffen är för våldtäkt? Några år och sedan är man ute igen. Fri. Redo att lägga sig i en buske (eller var man nu håller till) och förstöra ytterligare ett liv. 

Jag säger inte att längre straff skulle förhindra våldtäkter. Jag menar är man sjuk så är man. Men som det ser ut nu är de låga straffen ett hån mott offren. Och dessutom en risk för alla för alla oss som tycker att vi har rätt att kunna röra oss utomhus (ja, eller för den delen inomhus) och känna oss säkra. Jag vet, det kanske är en utopi. Förmodligen. Vi kan inte förhindra att sådana här brott sker. Inte alla i alla fall. Men kanske några. Och det är en bra början. 

Ja, och så det här med fängelse. Enligt mig - och här tror jag att jag inte är ensam om min åsikt - så är man sjuk om man våldtar någon. Man mår inte bra psykiskt. Snarare mår man väldigt dåligt. Det måste man ju bara göra för att kunna begå ett sådant brott. Därför anser jag att vård är ett måste. Man kan inte bara släppa ut en person efter några år och tror att fängelsetiden ska ha fått honom på bättre tankar (jag skriver honom, för majoriteten av alla våldtäktsmän är just män). Vård är nödvändigt helt enkelt. Omfattande vård. Bra vård. Och sedan efteråt, när personen i fråga släpps ut, är det viktigt med uppföljning. Inte bara "hej då, kom helst inte tillbaka". Utan det måste finnas ett team där som ser och hör och kan rycka in om allt verkar gå käpprätt åt...

Och så tänker jag på tjejen som de gav sig på i natt. Som de våldtog. Hon som nu har en tunga börda att bära. Som har fått livslånga ärr. Jag hoppas att hon är stark. Så stark. Och att hon har många fantastiska kärleksfulla människor omkring sig som finns där. Bara finns där. För det kommer hon att behöva. 

Prinsessan Madeleine gravid och känslorna som kommer

Prinsessan Madeleine och hennes Chris ska visst få barn. Jag läser det på löpsedlarna. Bebisen beräknas komma i mars nästa år. Jag blir glad. För deras skull. För det är alltid roligt när människor är lyckliga. Men samtidigt blir jag ledsen. För min skull. För varje hurrarop om en bulle i ugnen, varje gravidmage och varje glädjande besked om att bebis nu tittat ut påminner mig om det jag inte har men så gärna vill ha. Och det gör ont.

Usch, vad jobbigt att inte kunna glädjas med andra kanske du som läser detta nu muttrar. Fast så är det ju inte. Jag är jätteglad för deras skull. Jag är glad för alla som får ett plus på stickan, eller ett positivt besked av något annat slag. Jag är glad för deras skull, för jag vet ju hur lycklig jag själv skulle vara om det hände mig. Och det har ju hänt, flera gånger till och med. Och jag har fått känna det där lyckoruset i flera veckor.  Det där ruset som gör att man liksom svävar fram och vill att hela världen ska få veta att i min mage växer just nu en liten människa. Det där ruset som jag gissar att Madeleine och Chris känner just nu, som fick dem att skriva den fantastiska nyheten på Facebook. För de vill ju dela detta underbara med resten av världen. Såklart.

Och jag sitter här på fiket. En gravidmage dyker upp några meter bort. Jag ser magen först. Sedan kvinnan den tillhör. Ett hjärta som slår därinne. Ett liv. Kanske fler till och med. Det är en vackert. Det gör mig glad, ledsen och avundsjuk på samma gång. Ett känslokaos som får finnas där. Och jag tar den sista klunken kaffe, reser mig upp och går ut i solen. Låter strålarna värma mig.