Prinsessan Madeleine gravid och känslorna som kommer

Prinsessan Madeleine och hennes Chris ska visst få barn. Jag läser det på löpsedlarna. Bebisen beräknas komma i mars nästa år. Jag blir glad. För deras skull. För det är alltid roligt när människor är lyckliga. Men samtidigt blir jag ledsen. För min skull. För varje hurrarop om en bulle i ugnen, varje gravidmage och varje glädjande besked om att bebis nu tittat ut påminner mig om det jag inte har men så gärna vill ha. Och det gör ont.

Usch, vad jobbigt att inte kunna glädjas med andra kanske du som läser detta nu muttrar. Fast så är det ju inte. Jag är jätteglad för deras skull. Jag är glad för alla som får ett plus på stickan, eller ett positivt besked av något annat slag. Jag är glad för deras skull, för jag vet ju hur lycklig jag själv skulle vara om det hände mig. Och det har ju hänt, flera gånger till och med. Och jag har fått känna det där lyckoruset i flera veckor.  Det där ruset som gör att man liksom svävar fram och vill att hela världen ska få veta att i min mage växer just nu en liten människa. Det där ruset som jag gissar att Madeleine och Chris känner just nu, som fick dem att skriva den fantastiska nyheten på Facebook. För de vill ju dela detta underbara med resten av världen. Såklart.

Och jag sitter här på fiket. En gravidmage dyker upp några meter bort. Jag ser magen först. Sedan kvinnan den tillhör. Ett hjärta som slår därinne. Ett liv. Kanske fler till och med. Det är en vackert. Det gör mig glad, ledsen och avundsjuk på samma gång. Ett känslokaos som får finnas där. Och jag tar den sista klunken kaffe, reser mig upp och går ut i solen. Låter strålarna värma mig.