Det ligger en förskola snett nedanför vår balkong. Trots att jag den här årstiden har balkongdörren öppen dagtid så hör jag ingenting från förskolan, inget som jag tänker på (läs: störs av) i alla fall. Förutom vid den här tiden då - på morgonen - då barnen ska lämnas där och skiljas från sina föräldrar. Ojoj, vilka hjärtskärande skrik. Ja, det är barnen som skriker men jag tror att det vuxna även de skulle vilja brista ut i gråt, men att just vuxenheten hindrar dem. Kanske kommer deras tårar när de har gått därifrån, där bakom hörnet där barnen inte ser dem men där de - föräldrarna - fortfarande hör sina barns rop efter mamma eller pappa.
Det måste vara tufft, och jag beundrar de vuxna för att de inte rusar tillbaka till sina barn och lyfter upp dem och kramar dem och säger "inte ska jag lämna dig, du får följa med pappa/mamma till jobbet idag". Jo jag vet, det är ingen långsiktig lösning att göra så. Och är man pilot/sjuksköterska/lärare/Ica-kassörska/snickare och så vidare så är det rätt svårt att ha en liten knodd med sig på jobbet. "Inte röra de där knapparna", hör man från föräldrapiloten. "Inte leka med den där droppställningen", säger föräldrasjuksköterskan. "Inte skrika, för nu ska de stora barnen lära sig algebra", försöker föräldraläraren. "Inte spruta ketchup på kunderna", suckar föräldrakassörskan. "Inte ta hammaren och försöka slå ner spikarna själv", förmanar föräldrasnickaren.
Men det måste ändå vara svårt att tänka så rationellt när ditt barn skriker efter dig. Det måste vara svårt att hindra sig själv från den där löpturen tillbaka till ditt barn, en löptur som skulle få Usain Bolt att avundsjukt och i största hemlighet fråga om du vill utbyta löptekniker. Varpå du svarar honom att kärleken kan få en människa att bli världsmästare i vad som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar