Mormor och jag

Jag älskar att sitta och samtala med min mormor. I dag har vi vandrat runt i hennes barndom. Vi har pratat om saknaden efter mamman som dog strax efter att mormor föddes, om pappa sjökaptenen som sällan var hemma men som skickade hem lådor med apelsiner då och då (väldigt exotiskt på den här tiden), om de första åtta åren i hennes liv då hon flyttade runt mellan olika släktingar och familjer.

Och så har vi pratat om Kärleken. Om Honom. Om deras förälskelse som mormor aldrig har berättat för någon om. De som älskade varandra så innerligt men som på grund av omgivningens påtryckningar var tvugna att skiljas åt. För alltid.

Ett liv. Min mormors liv. Jag darrar lite när jag skriver detta. Tänk att hon delade med sig av detta till mig. Så sorgligt. Så vackert. Tänk så mycket fantastiskt som finns där att höra om vi bara vågar fråga, och framförallt om vi orkar lyssna.