Jag
älskar att sitta och samtala med min mormor. I dag har vi vandrat runt i hennes
barndom. Vi har pratat om saknaden efter mamman som dog strax efter att mormor
föddes, om pappa sjökaptenen som sällan var hemma men som skickade hem lådor
med apelsiner då och då (väldigt exotiskt på den här tiden), om de första åtta
åren i hennes liv då hon flyttade runt mellan olika släktingar och familjer.
Och
så har vi pratat om Kärleken. Om Honom. Om
deras förälskelse som mormor aldrig har berättat för någon om. De som älskade
varandra så innerligt men som på grund av omgivningens påtryckningar var tvugna
att skiljas åt. För alltid.
Ett
liv. Min mormors liv. Jag darrar lite när jag skriver detta. Tänk att hon
delade med sig av detta till mig. Så sorgligt. Så vackert. Tänk så mycket
fantastiskt som finns där att höra om vi bara vågar fråga, och framförallt om
vi orkar lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar