När jag var barn fanns visserligen mobiltelefoner, men de var i formatet gigantiska och kostade skjortan (en väldigt dyr skjorta). Eller ja, från början kallades de biltelefoner för att man hade dem i bilen, de var för tunga att kånka runt på helt enkelt. Under 1980-talet gick mobiltelefonen även under benämningen yuppienalle, eftersom de förknippades med unga välbetalda personer inom finanssektorn - så kallade yuppies. Jag hade alltså ingen mobiltelefon, och inte mina föräldrar heller. Däremot hade vi fast telefon, flera stycken till och med. Om någon kompis till mig eller min bror ringde var det därför stor chans (risk?) att de fick prata med våra föräldrar först. Och detsamma gällde såklart när vi ringde till någon. Så många gånger som man rusade till telefonen och ropade "Jag tar det". Så många gånger som man tjuvlyssnade på brorsan när han pratade med sina kompisar i telefonen.
Datorer var faktiskt också uppfunna när jag var barn. Fast då snackar vi inga lövtunna MacBook Pro. Nej, på den tiden var datorerna tjocka och tunga, precis som teveapparaterna som i dag går under benämningen tjockteve. Jag var i tonåren när vi fick vår första dator. Jag säger vi, för på den tiden hade man på sin höjd en dator per familj, till skillnad från i dag då många barn får sin första dator innan de ens har lärt sig gå. Vi hade inte internet på den datorn, men jag minns inte heller att det var något jag saknade. Jag hade tillgång till internet på skolans datorer, och det räckte. För vad fanns på internet egentligen? Några chattsidor, och kanske en och annan hemsida. Ja, det fanns säkert lite mer där ute i cyberrymden, men fråga inte mig om vad. För surfa, det var någonting man gjorde på vatten när jag var liten.
Jag skaffade min första mejladress som 17-åring. Jag har mejl sparade från den tiden. Ett är från min kompis Erika som undrar var jag håller hus med frågan: ”Sitter du och skriver datorbrev?”. Datorbrev var alltså detsamma som det som dagens mejl. Ja, ni måste förstå att vi tills helt nyligen hade suttit och skrivit meddelanden för hand och skickat till varandra med posten, så kallade brev. Därför låg benämningen ”datorbrev” nära till hands.
Musiken då? Ja, Spotify låg 25 år framåt i tiden och däremellan skulle cd-skivan hinna göra succé. Men då, när jag var barn, var det fortfarande kassettbanden som regerade. Oj, vad jag lyssnade på Trackslistan och Svensktoppen och spelade in låtarna på band, mina blandband som jag fortfarande har kvar. Och oj, vad sur jag blev när programledarna Kaj Kindvall och Kent Finell började prata innan låten hade tagit slut. Grr, de förstörde ju allting.
Den här veckan har jag tagit lika många bilder som mina föräldrar tog på ett år när jag var barn. Jag har surfat, utan vatten och våtdräkt inblandat. Jag har skickat flera datorbrev. Jag har Facebookat, sms:at, mms:at och Instagrammat. Jag har varit nåbar. Alltid nåbar. Alltid uppdaterad om det senaste. Och aldrig behöver jag gå i ovisshet, för är det något man funderar över, ja då googlar man det. Allt finns på Google. Och det som inte finns på Google, ja det finns inte. Typ alls.
Är det bättre nu? Är det något positivt, det här att alla alltid kan nå oss? Mår vi bättre av att när som helst på dygnet kunna gå in och läsa nyheterna? Av att alltid hitta svaren genom Google? Blir vi lyckligare av att se bilder på bekanta och folk vi inte ens känner när de äter, dricker latte och viftar med tårna i sanden? Jag vet inte. Kanske bör jag googla det?
Datorer var faktiskt också uppfunna när jag var barn. Fast då snackar vi inga lövtunna MacBook Pro. Nej, på den tiden var datorerna tjocka och tunga, precis som teveapparaterna som i dag går under benämningen tjockteve. Jag var i tonåren när vi fick vår första dator. Jag säger vi, för på den tiden hade man på sin höjd en dator per familj, till skillnad från i dag då många barn får sin första dator innan de ens har lärt sig gå. Vi hade inte internet på den datorn, men jag minns inte heller att det var något jag saknade. Jag hade tillgång till internet på skolans datorer, och det räckte. För vad fanns på internet egentligen? Några chattsidor, och kanske en och annan hemsida. Ja, det fanns säkert lite mer där ute i cyberrymden, men fråga inte mig om vad. För surfa, det var någonting man gjorde på vatten när jag var liten.
Jag skaffade min första mejladress som 17-åring. Jag har mejl sparade från den tiden. Ett är från min kompis Erika som undrar var jag håller hus med frågan: ”Sitter du och skriver datorbrev?”. Datorbrev var alltså detsamma som det som dagens mejl. Ja, ni måste förstå att vi tills helt nyligen hade suttit och skrivit meddelanden för hand och skickat till varandra med posten, så kallade brev. Därför låg benämningen ”datorbrev” nära till hands.
Musiken då? Ja, Spotify låg 25 år framåt i tiden och däremellan skulle cd-skivan hinna göra succé. Men då, när jag var barn, var det fortfarande kassettbanden som regerade. Oj, vad jag lyssnade på Trackslistan och Svensktoppen och spelade in låtarna på band, mina blandband som jag fortfarande har kvar. Och oj, vad sur jag blev när programledarna Kaj Kindvall och Kent Finell började prata innan låten hade tagit slut. Grr, de förstörde ju allting.
Den här veckan har jag tagit lika många bilder som mina föräldrar tog på ett år när jag var barn. Jag har surfat, utan vatten och våtdräkt inblandat. Jag har skickat flera datorbrev. Jag har Facebookat, sms:at, mms:at och Instagrammat. Jag har varit nåbar. Alltid nåbar. Alltid uppdaterad om det senaste. Och aldrig behöver jag gå i ovisshet, för är det något man funderar över, ja då googlar man det. Allt finns på Google. Och det som inte finns på Google, ja det finns inte. Typ alls.
Är det bättre nu? Är det något positivt, det här att alla alltid kan nå oss? Mår vi bättre av att när som helst på dygnet kunna gå in och läsa nyheterna? Av att alltid hitta svaren genom Google? Blir vi lyckligare av att se bilder på bekanta och folk vi inte ens känner när de äter, dricker latte och viftar med tårna i sanden? Jag vet inte. Kanske bör jag googla det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar