Älskade byracka

Förra veckan började Duffy hosta. Jag och Pyret var på Gotland men när jag pratade med Petrus berättade han att Duffy hostade, att han trodde att det kanske hade fastnat något i halsen på henne. Hon var pigg i övrigt, som hon alltid var, så att hon skulle vara sjuk var inget han tänkte på. Inte jag heller. Så kom han och Duffy till oss på Gotland. Och andra natten där hostade hon så jag hörde det upp till övervåningen, hon vågade nämligen inte gå i trappan där utan sov på nedervåningen. Det var rejäla hostningar så på morgonen när hon inte åt upp sin mat - hon som åt allt med glädje - och efter många samtal med veterinären, bestämde vi oss för att åka in med Duffy till veterinärkliniken i Roma. Hon studsade pigg som alltid in där och jag skämdes nästan, här hade ju vi ringt och sagt att vi hade en hund som verkade sjuk och så var hon så där oförskämt pigg. Kunde hon inte låtsas vara lite sjuk i alla fall. Veterinären rakade av päls på Duffys ben och tog ett blodprov, och så röntgades hennes lungor. Eftersom det skulle ta en stund innan vi fick svar så tog vi en promenad. Duffy spatserade på och nosade som vanligt. Väl tillbaka visade blodprovet att Duffys sänka var 140, att jämföra med en frisk hund som har runt 20. Fråga mig inte vilken enhet vi snackar här, men så mycket förstod jag att det inte var bra. Röntgen visade dessutom att Duffys lungor var fyllda med något som möjligtvis var vätska. Veterinären skrev ut antibiotika och antiinflammatorisk medicin som vi skulle ge henne morgon och kväll.

Kommande natt tror jag att hon hostade mindre men på morgonen ringde veterinären och tyckte att Duffy skulle komma in igen och få vätskeutdrivande, så vi åkte dit med Duffy. På kvällen var mamma och Bengt hos oss på middag, Duffy var glad och pigg även om hon hostade några gånger. Morgonen därpå åkte jag, Petrus och Pyret till Stockholm medan Duffy stannade hos mamma, Bengt och Gusten. Hon skulle få njuta några dagar extra på Gotland. Och sedan kom kvällen. Och telefonsamtalet från mamma. Då när hon sa att Duffy mådde så väldig dåligt. Att hon hostade. Hela tiden. Att hon hostade blod (något som hon i och för sig gjort ett par gånger de senaste dagarna men som veterinären sa kunde bero på att hon fått sår i halsen av allt hostande). Mamma sa med panik i rösten att det kanske var bäst att åka till veterinären och låta Duffy somna in. Så pass dålig var Duffy. Och där satt jag i sängen och kunde knappt ta in vad hon sa. Låta Duffy somna in. Hon som sist vi såg henne var så pigg och glad. Hon skulle inte dö. Inte Duffy. Inte där och då. Inte när jag inte var hos henne. Jag satt där i sängen och började panikslaget googla flyg- och båttrafik till Gotland. Men det gick varken flyg eller båt förrän morgonen därpå. På natten tar man sig helt enkelt inte till Gotland, såvida man inte har eget flyg eller egen båt. Jag ringde jourveterinären i Roma. Ville höra hennes åsikt. Vad skulle vi göra? Snälla säg att hon klarar sig några timmar till. Så att jag hinner komma och krama henne. Så att jag hinner säga att jag älskar henne. Veterinären pratade med mig och med mamma och Bengt. Det bestämdes att vi skulle avvakta och se hur natten fortskred. Det blev inte många timmars sömn för mig den natten. Jag grät och grät och smsade mamma med samma fråga: Hur mår Duffy? Fram emot morgontimmarna hade hostan avtagit. Hon hostade visserligen lite men inte alls i samma utsträckning som under natten. Mamma och Bengt har så här i efterhand berättat att de trodde att Duffy skulle självdö där under natten. Så illa hostade hon.

Duffy blev piggare under dagen (såklart, hon var ju en kämpe). Mamma, Bengt och hundarna gick kortare promenader, bland annat i skogen där Duffy sprungit i långlina så många gånger förut. Den här gången fick hon dock gå i vanligt koppel för att inte anstränga sig för mycket. På eftermiddagen tog de båten hem, de hade bokat hytt för Duffys skull. Och så på kvällen kom hon äntligen hem till oss. Vår fina underbara hund. Vi hade gjort i ordning en godsaksbricka åt henne med leverpastej, skinka och banan. Hon älskade banan, ja hon älskade frukt överlag. Skinkan mumsade hon i sig samt lite banan och leverpastej. Men inte allt. Och det var inte likt henne. Hon som annars slukade i stort sett allt. När vi var ute på promenader kom hon ofta ut ur någon buske tuggandes på någonting. Hon var expert på att hitta mat, vilket inte är så konstigt med tanke på hennes bakgrund som gatuhund på Irland. Vår älskade byracka.

Vi åkte in till Bagarmossens Djurklinik där på kvällen. Vi fick vänta i ett eget rum - jag, Petrus, Pyret och Duffy. En sköterska kom in och tog ett blodprov på Duffy och efter en stund kom veterinären. Det beslutades att Duffy skulle stanna kvar över natten. Att lämna kvar henne där var ett självklart men samtidigt så oerhört svårt beslut. Vetskapen om att hon skulle ligga där ensam utan oss, utan några som hon kände, i en bur, den vetskapen smärtade och smärtar än. Fast det var ju för hennes eget bästa. Hon skulle få hjälp. De skulle göra henne frisk. Det var ju bara för en natt.

Och natten passerade, såsom även jobbiga nätter gör. Och när jag pratade med veterinären på morgonen mådde Duffy ganska bra. Hon hade inte hostat så mycket. Och hon hade (såklart) skällt på en annan hund. Hon var helt enkelt förvånansvärt pigg enligt veterinären, med tanke på hur hennes lungor såg ut. De visste dock fortfarande inte varför lungorna såg ut som de gjorde. Var det lunginflammation? Eller tumörer som gömde sig där bakom gegget i lungorna?

Och dagen passerade, såsom även jobbiga dagar gör. Och vi bestämde oss för att åka och hälsa på Duffy på kvällen. Fortfarande visste de inte varför hon var sjuk. De hade tagit ett lungprov men veterinären som kunde tyda detta prov hade gått hem för dagen. Detta gjorde oss arga. Kunde de inte ha tagit provet tidigare under dagen så att veterinären hade hunnit ge oss ett svar. Skulle Duffy på grund av deras slöhet vara kvar ytterligare ett dygn ensam i buren (det var säkert inte på grund av slöhet men det kändes så då). Dessutom finns det ju ett ekonomiskt perspektiv. Vår försäkring för Duffy hade ett tak på 16 000 kronor och allt över det skulle vi få betala ur egen ficka. Och där och då var vi redan upp i 20 000 kronor. Alltså, vi skulle kunna betala vad som helst för att få Duffy frisk men vi kände inte att det var okej att summan skenade iväg för att en veterinär inte hade hunnit läsa av provsvaret innan hon slutade för dagen. Fast som sagt, jag hade tagit hela mitt sparkonto och lån därutöver för att få Duffy frisk. Så skulle dock inte bli fallet meddelade veterinären. Duffys andning hade blivit sämre under dagen och hon fick nu syrgas. Vi fick träffa henne om vi ville. Om vi ville. Ta oss till henne nu!

Och där på intensiven låg hon i en bur med en slang i näsan. När hon fick syn på oss reste hon sig och viftande på svansen. Denna underbara hund. Jag kan inte skriva det nog många gånger, hon var en UNDERBAR hund. En väldigt speciell hund med många små fantastiska egenheter som jag ska berätta om vid ett annat tillfälle. Veterinären förklarade att det inte var säkert att Duffy skulle klara en natt till. Att hennes andning var så dålig. Visst kunde vi ta beslutet att lägga henne i en respirator men syrebristen kunde leda till hjärnskador. Jag hörde på veterinären att hon tyckte att vi skulle låta Duffy få somna in.

Alltså att ta det beslutet, det är bland det svåraste man kan göra. Vi ville ju bara att hon skulle bli frisk så vi kunde ta med henne hem. Vår glada fina hund med den ständigt viftande svansen och de kloka snälla ögonen. Hon skulle ju få springa lös på tomten på Gotland och jaga sin pipande leksaksgris många gånger till. Och få busa med kompisarna Gusten, Bosse och Rune. Och få ligga i gräset i solen och bara njuta. Hon skulle inte dö redan. Vi var inte redo för det. Inte redo att låta henne gå, lämna oss. Men för Duffys skull var vi tvugna att se förbi våra själviska tankar och vår vilja att skrika: "Sätt in all medicin ni har, lägg henne i respirator, gör någonting. Håll henne vid liv bara." Så vi satte oss där och klappade henne. Hon var rakad på sidan av kroppen och på örat där man tagit sputor. Både jag och Petrus ville ha en egen stund med Duffy så då lämnade den andra rummet med en gnällig bebis i famnen. Ja, Pyret var verkligen gnällig där och då. Förmodligen kände hon på sig hur oerhört ledsna hennes mamma och pappa var. Jag satt där med Duffy och försökte låta glad på rösten, pratade om saker vi upplevt tillsammans och berättade hur mycket jag älskar henne. Och det skriver jag i presens.

Och vår stund tillsammans passerade, såsom sådana fina stunder gör. Veterinären kom tillbaka och det var dags. Duffy fick först en spruta som gjorde henne dåsig och sedan sprutan vars innehåll skulle få livsgnistan i hennes ögon att slockna och hjärtat att sluta slå. Det gick fort. Plötsligt låg bara hennes kropp där. Så tung. Petrus slöt hennes ögon. Och jag visste inte om jag skulle stanna eller springa därifrån. Jag ville ju minnas henne med spring i benen och inte så här som en livlös kropp. Ett skal. Men jag stannade kvar. Klappade henne en sista gång och lade handduken hon haft i korgen hemma intill henne. Och så gick vi. Jag sist. Jag vände mig om flera gånger och tittade på henne. Bara en gång till. Vill bara se henne en gång till. Och så stängdes dörren bakom mig. Och där inne låg hon kvar. Ja, eller hennes kropp. För den hund jag kände och så innerligt älskade hade sprungit vidare. Och nu går hon brevid mig i osynlig skepnad. Älskade Duffy.