Pyret - en älskad fotboja

Sitter i köket i mammas och Bengts hus på Gotland och dricker kaffe och äter kexchoklad. Har varit här med Bengt och Gusten sedan i söndags, ja och så Pyret såklart. Min lilla fotboja (som min käre bror så vackert kallar bebisar). Och ja, kan hålla med, visst är hon en liten fotboja, men en väldigt älskad sådan. Sedan hon föddes för drygt tio veckor sedan har vi varit i från varandra max en halvtimme, och det är när jag varit ute med Duffy på promenad. Då har pappa Petrus tagit henne. Jo just, jag var och handlade på Hemköp en dag också, det tog inte heller mycket mer än en halvtimme men när jag kom hem var det full skrikfest. På Pyret alltså. Så jag drar mig lite för att lämna henne ännu, även fast hon får vara med världens bäste Petrus.

Men ju äldre och tryggare hon blir, desto lättare kommer det såklart bli det här att vara ifrån varandra, både för mig och Pyret. Man får ta det lite i taget helt enkelt. Just nu är hon så mammig - vilket kan bero på att det är vi som hänger för jämnan samt att det är jag som har tillgång till maten (läs: har två par mjölkfyllda tuttar) - så just nu mår hon bäst av att vara mest med mig. Och än så länge har jag heller ingen större lust att fixa barnvakt och vara ifrån henne. Visst vill jag träffa mina vänner men då får Pyret hänga med. Häromveckan var jag och några kompisar ute och åt middag, och då satt Pyret där i mitt knä och skötte sig exemplariskt. Första tiden satt hon bara och var helt chockad/hänförd/förvånad över allt som hände runtomkring, vilket i sin tur resulterade i att hon somnade för att en stund senare vakna och vilja äta. Glad och med trötta armmuskler - det är bra träning att hålla fem-sexkilosbaddare i famnen i två timmar, om än rätt statisk träning - promenerade jag sedan den korta biten hem och var så stolt över min fotboja.

Jag och fem dagar gamla Pyret på viktkoll.