Ingen väljer att må dåligt...

Träffade två goda vänner och vi kom bland annat att prata om människans skörhet, om känslor och tankar som vi bär på, vissa mer och starkare än andra och som vi inte alltid kan styra över. Alla är vi förmögna att känna saker inom oss, men när somliga kan släppa det och gå vidare så stannar andra kvar och fastnar i tankegångar som de inte kan ta sig ur på egen hand. Det handlar inte om att ”rycka upp sig” eller ”försöka se det positivt” för om det vore så enkelt så skulle människor göra det, ingen väljer att gå omkring och må dåligt. Nej, det är inget val man gör.

Jag såg på tv-programmet Efter Tio som gästades av Roy Sällström, pappa till skådespelaren Johanna Sällström som tog sitt liv för två års sedan. Utåt sett såg hon ut att ha allt - vacker, talangfull och framgångsrik. Hon efterlämnade en fyraårig dotter som man som utomstående kan tycka borde ha fått henne att vilja stanna kvar i den här världen, men vilka demoner som rör sig i en människas inre vet vi ingenting om. Om livet är plågsamt kan döden te sig som den enda vägen till frid.

Och listan kan göras lång med människor som varit rika på materiella ting men som varit mentalt utblottade - Kurt Cobain, Marylin Monroe, Britney Spears, Mikael Ljungberg och Micke Dubois – för att nämna några. Pengar kan inte bota en trasig själ. Ta hand om dig själv och människorna runt omkring dig. Prata, lyssna, se och trösta. Våga be om hjälp och vänd dig inte bort när någon behöver din axel att luta sig mot. ”Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst, för det är då jag behöver det bäst."

Från att fundera till att älta är gränsen hårfin...

Från att fundera till att älta är gränsen hårfin och väldigt lätt att ta sig över. Och är man väl är över på "fel" sida kan det vara svårt att ta sig tillbaka igen. Jag är en tänkare och går ofta över gränsen... Detta är något jag är fullt medveten om och därför försöker jag att vara en sträng gränsvakt som inte släpper förbi mig själv alla gånger. "Stopp, vänd om! Du är inte välkommen in i ältandets träsk", ryter jag. Ibland hjälper det och jag vänder om, andra gånger tar jag ingen notis om vakten utan tar mig förbi ändå. Och då sitter jag där en stund och ältar och tycker synd om lilla mig, och när jag äntligen är klar kryper jag med svansen mellan benen tillbaka och vakten i mig suckar och frågar: "Vad skulle du dit och göra?" Och tänkaren i mig mumlar något ohörbart, för på en sådan fråga finns inget svar...