En överhettad hjärna

Upp och ner och hit och dit. Jag är verkligen en känslomänniska av stora mått. "Du tänker alldeles för mycket", sa en god vän till mig en gång. Och det stämmer. Men vad ska jag göra år saken? Ibland önskar jag att det fanns en av- och påknapp i huvudet som jag kunde använda när tankarna blir för många... Men dit har vi inte kommit i utvecklingen än. Och förmodlingen är det inte lösningen heller. Istället får jag helt enkelt acceptera att det är så här jag är och att hjärnan blir lite överhettad ibland.

Vi är vad vi tänker. Allt det vi är uppstår med våra tankar. Med våra tankar, skapar vi världen.
- Buddha

Jag är en sökare, en grubblare

Om det är sömnbrist, stress eller bara fantasin som gillar att sväva iväg ibland, den saken är oklar. Antagligen är det lite av allt som får min hjärna att koka över. Det går i perioder. Det kan vara lugnt där uppe i knoppen i flera veckor, ja till och med år, men så plötsligt är jag där igen, tillbaka i ältande och tvivel.

Jag pratade om detta med en god vän häromdagen, hon vet vad det handlar om, av egen erfarenhet. Vi satt där på en filt i gräset, ömsom väldigt allvarliga, ömsom högt skrattande åt oss själva. Lite känsligare än de flesta andra. Lite fantasifullare än de flesta andra. Två grubblare. Två sökare. Men vad jag har lärt mig längs vägen är att inte kämpa emot de tankar som plötsligt dyker upp när man minst anar det, och ibland vägrar att ge sig av. Istället tittar jag på tankarna, noterar dem och hälsar på dem, vänligt men bestämt. Sedan lägger jag huvudet på kudden och sover lugnt hela natten, förhoppningsvis.

Avslutningsvis citerar jag filosofen Descartes: "Jag tänker, alltså finns jag."

Jag tänker...

Varför ska jag tro på dig, när jag vet att du har rätt?

- Tankar onsdag förmiddag

Från att fundera till att älta är gränsen hårfin...

Från att fundera till att älta är gränsen hårfin och väldigt lätt att ta sig över. Och är man väl är över på "fel" sida kan det vara svårt att ta sig tillbaka igen. Jag är en tänkare och går ofta över gränsen... Detta är något jag är fullt medveten om och därför försöker jag att vara en sträng gränsvakt som inte släpper förbi mig själv alla gånger. "Stopp, vänd om! Du är inte välkommen in i ältandets träsk", ryter jag. Ibland hjälper det och jag vänder om, andra gånger tar jag ingen notis om vakten utan tar mig förbi ändå. Och då sitter jag där en stund och ältar och tycker synd om lilla mig, och när jag äntligen är klar kryper jag med svansen mellan benen tillbaka och vakten i mig suckar och frågar: "Vad skulle du dit och göra?" Och tänkaren i mig mumlar något ohörbart, för på en sådan fråga finns inget svar...