Jag tror inte på fördömelse i helvetet...

Jag läser nyheterna.

Polens president har omkommit i en flygkrasch. Författaren Kerstin Thorvall har somnat in. En intervju med föräldrarna till tvååriga Elin som igår avled efter att ha blivit överkörd utanför flyktingförläggningen där hon bodde. Och så nyheten om mannen som tog livet av sig men först mördade sin hustru och sin sjuårige son.

Vi ska alla dö, med eller utan hjälp. Och jag tror att vi alla blir änglar när vår tid är inne. Jag ser framför mig hur de flyger med sina änglavingar någonstans ovan molnen. Kerstin diskuterande med Polens president Lech Kaczynski. Lilla Elin som leker med en sjuårig pojke.

Jag hoppas att de försonas där ovan molnen, pojken och hans pappa, att de båda flyger där med sina nya fina vingar. Jag tror nämligen inte på fördömelse i helvetet i evigheternas evighet. Att leva i mörker och hat på jorden måste väl vara straff nog. Inte ska väl en djupt olycklig och ensam människa straffas även efter jordelivet. Snarare måste det vara dags för denne att uppleva kärlek, ljus och glädje. Och inte minst att få flyga med änglavingar.

Tänkvärd historia...

Fick den här fina historien på mejlen. Så tänkvärd!

Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5-åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper. Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen.

Hursomhelst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade, 'Den är till dig, Mamma'.
Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att den var tom.
Hon sa till sin dotter, med harmfull röst; 'Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara något i paketet?
Hon hade tårar i sina ögon och sa, 'Men, Mamma, den är inte tom! Jag blåste kyssar i den tills den blev full.'

Mamman blev förkrossad. Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska.

En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll den gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv.
När helst hon kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri.
En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen, vännerna. Det finns inget mer värdefullare än detta.

Våra nära och kära är som änglar som lyfter upp oss på våra fötter, när våra vingar har problem med att komma ihåg hur man gör när man flyger.