Ettårskalas - det är stort!

Tänk, nyss var han så liten och nu springer han omkring än här och än där. I dag firade vi systersonen som nyligen fyllde ett år. Det är stort!


Födelsedagsbarnet himself i finskjortan.


Vi var många som ville fira den nyblivna ettåringen.


Alicia och jag busade, som vanligt.

Flickan på bussen...

Imorse på bussen satt jag och läste Metro. I mittgången bredvid mig stod en flicka i sjuårsåldern. Plötsligt hör jag ett mumlande från henne och i ögonvrån ser jag hur hon också läser min tidning. Det går långsamt och hon smakar på varje bokstav för att få ihop dem till ord, och slutligen meningar.

Jag ser i ögonvrån hur flickan då och då sneglar på mig, som för att kontrollera att jag inte upptäckt att hon "tjuvläser" min tidning. Jag låtsas som ingenting, men vrider tidningen lite åt hennes håll för att hon ska se bättre. Och när mumlandet tystnar då först vänder jag blad.

Folk knuffade ut varandra ur bussen...

Det tog mig en och en halv timme att ta mig hem från jobbet i dag. En och en halv timme! Och nej, det var inte sträckan Stockholm-Norrköping jag åkte, utan Gärdet-Lilla Essingen. Ett stopp i tunnelbanan fick alla underjordsresenärer att fly upp till bussarna.

Och det är inte klokt hur snabbt människor förvandlas till vilda djur. Vid vissa stationer stod vi kvar i flera minuter eftersom folk inte vill gå av trots att busschauffören meddelande att han inte kunde stänga dörrarna. Det gick så långt att människor knuffade ut varandra ur bussen. Det positiva med hela grejen var att jag fick reda på hur många man får plats i en SL-buss. Svar: Fler än ni tror.

Jag är inte gjord för rusningstrafik...

Låser ytterdörren. Tvivel. Låser upp ytterdörren, springer in och kollar att alla plattor är avstängda. Det är de, som alltid. Låser ytterdörren igen. Trycker på hissknappen. Men kom då #@#?#/#!! hiss. Okej nyvakna ben, nu visar ni vad ni går för. Jag slår nytt personligt rekord i fem våningar trapplöpning nerför.

Mot bussen och den ständiga frågan: Ska jag öka takten eller inte? Rundar ICA Nära. Ser bussen vid hållplatsen. Med en fart som skulle få Usain Bolt grön av avund hinner jag fram i sista stund. Jag tränger mig in genom bakdörrarna och blänker ilsket på kvinnan närmast mig. Men är du fastvuxen människa, du har ju minst en meter tillgodo bakom dig. Tänker jag, måste kanske tilläggas. Hon blänger tillbaka och flyttar sig en centimeter eller två åt sidan. Aha, jag förstår, en barnvagn. Jag ler lite skamset, en sekund, innan leende går över i tandgnissling. Var är dåren som tar med barnvagnen i rusningstrafik?

Mannen bredvid mig på höger sida har ätit ägg till frukost känner jag, och kvinnan till vänster har en härlig pormask på hakan. Jag undrar om hon tar illa upp om jag med vänlig röst frågar om jag får klämma den. Min bok jag hade tänkt läsa om jag mot förmodan hade fått en sittplats (Hallelujah!) får ligga kvar oöppnad i väskan.

Vid Fridhemsplan tar den här resan slut. Kvinnan längst in mot väggen får panik och vill ut först. Jag flyger ut ur bussen och in genom dörrarna till tunnelbanan. Ler mot spärrvakten som inte ler tillbaka. Ner i tunnelbanan. Ursäkta, ursäkta. Suck! Vilken planet kommer ni från, vet ni inte att man står till höger och går till vänster i rulltrappan? Jag hör tåget bromsa in. Detta ska jag åka med, kosta vad det kosta vill. Med nöd och näppe lyckas jag tränga mig in genom de redan stängda dörrarna. Testa, det finns alltid en liten glipa. Trött tuffar tåget vidare. Jag tittar upp och ser ett härjat ansikte stirra på mig. Inser att det är min egen trötta nuna som jag ser i tågfönstret. Andas, tänker jag. Jag hyperventilerar några gånger. När tåget äntligen stannar springer jag uppför rulltrappan, mot utgången, mot friheten.

"Jo, jag är 20 år", svarade jag

”Det beror på om du har fyllt 20 år?” Så svarade chauffören på bussen imorse när jag frågade hur mycket en sms-biljett kostar. Jag tvekade, för att skriva att jag var tvungen att fundera är att ljuga. Hade han sagt: ”Det beror på om du har fyllt 28 år”, ja då kanske 29-åriga jag hade behövt tänka efter. Men 20 år, det vet jag att jag har fyllt, och det med råge.

Men jag tvekade alltså ändå. Skulle jag vara snål och fåfäng och låtsas att jag fortfarande var tonåring? Ville jag det? Nej, det ville jag inte. Jag log tacksamt mot mannen för att han bortsett från mina rynkor och diverse annat som speglar min riktiga ålder, och sa med klar och ärlig röst: ”Jo, jag är 20 år…” :-)