Till alla som kämpar för livet

För precis ett år sedan - 4 mars 2010 - skrev jag följande här på bloggen...

Skådespelaren Emil Forselius är död. Demonerna inom honom blev till slut så starka att han valde att avsluta sitt liv, endast 35 år gammal. För några månader sedan var jag och min kompis Maria på ett café i stan och vid bordet bakom satt just Emil, hans sambo och deras lille son. Den lyckliga lilla familjen, utåt sett. Men du vet aldrig vilket mörker som finns i en människas inre. Vilken börda han eller hon tvingas bära. 

Jag skrev en dikt till alla som kämpar. Till alla som kämpar mot sina demoner. Till alla som kämpar för livet.

Ibland är livet svårt att förstå

Trots att man utåt sett har allt
Mörkret som tränger sig på
Som drar fram så bitande kallt

Mörkret finns inom oss alla
Det är där demonerna bor
Demoner vars hjärtan är kalla
Och vars smärta är stor så stor

Demonerna har ett uppdrag,
att förinta det ljus som vi bär
De vill göra stark till svag
Få oss att förlora den vi är

Och när demonerna är för nära
Glömmer vi allt unikt som vi har
Vårt liv och våra nära och kära
Ja, det vackra som vi lämnar kvar

Livet är oåterkalleligt

Vaknar upp till en ny dag. Läser tidningen. Nya våldtäkter och nya mord under natten. Inget ovanligt. Snarare hör det till vanligheterna. Vardagsmat. Barn som dödar barn. Ungdomar som dödar vuxna. Vuxna som dödar barn. Ungdomar som dödar ungdomar. Vuxna som dödar vuxna. Ungdomar som dödar barn. Vuxna som dödar ungdomar.

Ensamhet och förtvivlan. Ilska och hat. Känslor och bristen på känslor. Empatin som försvann någonstans på vägen. Eller kanske aldrig fanns där. Oförmågan att inse konsekvenserna av sina handlingar. Att ta en annan människas liv. Det går inte att be om ursäkt för. Det kan ingen ånger ändra på. Livet är oåterkalleligt. Livet är den största gåvan. Livet måste vi vara rädda om. Vårt eget och andras.

Positivt tänkande...

Jag fick ett mejl med en tänkvärd text om vikten av att se det positiva i livet. Självklart har vi dagar och perioder när allt känns mörkt och skitjobbigt rent ut sagt. Men då gäller det att åtminstone försöka hitta de där små ljusglimtarna i tillvaron, för ingen annan kan göra det åt dig. Det är ditt val hur du väljer att se på ditt liv, hur du väljer att leva ditt liv. Ibland är lätt att vara otacksam över det som vi egentligen borde vara tacksamma över.


Jag är tacksam....

....för tonåringen som gnäller över att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.


....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.


... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.


....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.


... för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.


... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.


... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.


... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.


... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.


... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig.


... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.


... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.

Livet är som ett Vasalopp...

I dag har varit en trött dag. Trött i knoppen och trött i kroppen. Ur form. Vinglar omkring medan jag försöker återfå balansen. Ett steg i taget. Långsamt och försiktigt. Livet är inte alltid en dans på rosor, och ska väl inte så vara heller.

Livet är lite som ett Vasalopp. Vissa sträckor flyter det på smärtfritt och i jämn takt och andra perioder går det trögt, kroppen är tung och man känner sig allmänt utmattad. Och det är då det gäller att bita ihop, för rätt som det är kommer det en välförtjänt nerförsbacke då man kan pusta ut och ta igen sig. Och kanske kan man då njuta än mer när man vet att man klarat att ta sig uppför de där värsta backarna, de där backarna som syntes omöjliga från början.

Och sedan är man lyckligt lottad om man har fina människor som står och hejar på med peppande ord och påfyllning av energi.

Frid till dig, hur du än mår och vilken väg du än går.

Funderingar i diktform...

Och så skrev jag en liten dikt så här på onsdagskvällen också...

Man tänker alltför sällan på livet
Hjärtat där inne som bultar på
Man tar det helt enkelt för givet
Tror att det alltid ska vara så

Eller nja, ibland så funderar jag
På var jag varit och vart jag ska
I dag är en sådan filosofisk dag
Är jag nöjd och mår jag bra?

Nöjd, är det något man kan vara?
Eller är vi giriga och vill ha mer?
Frågan är öppen men alla lär svara
Att nöjd blir man när man ger

Men ge är väl själviskt om något då
För då vet man ju att man får
Jaja, vi säger att vi avrundar så
Den här dikten blev alltför svår

Livet är upp och ner...

Jag skrev en liten dikt så här på måndagskvällen... Kram till dig.

Vissa dagar är allt upp
Andra dagar är det ner
Ibland är allt för mycket
Och ibland vill man ha mer

Vissa dagar går långsamt
Andra dagar alltför fort
Ibland får man inget att hända
Och ibland så mycket gjort

Vissa dagar vill man glömma
Andra dagar är själva livet
Ibland tar man ett steg tillbaka
Och ibland det där framåtklivet

Vissa dagar vill man inte gå upp
Andra dagar älskar man världen
Sådant är livet på gott och ont
Upp och ner går den här färden

Livet...

"Gå inte genom livet, väx genom livet"
- Eric Butterworth

Ett liv på banken?

”De flesta av oss slösar bort vårt liv som om vi hade ytterligare ett på banken”
- Ben Irwin

Vackra ord...

Du min förtvivlan och min kraft,
du tog allt eget liv jag haft,
och därför att du krävde allt
gav du tillbaka tusenfalt.
- Karin Boye

Nu, just nu ska jag leva i nuet...

Imorgon är det fredag, igen. Det är ju helt galet vad fort veckorna passerar förbi. Tänk när man gick i skolan då var en termin så lång, och ett år en evighet. I dag försvinner ett halvår på mindre blinkning och ett år springer förbi när man som bäst vänjer ögonen vid ljuset. Dagarna rullar på och flyter snart ihop med varandra. Veckor, månader, år - snabbare och snabbare.

Ibland hejdar jag mig själv och stannar upp och andas i nuet. Alla mina sinnen är klarvakna. Nu, just nu ska jag leva i nuet, tänker jag. Men nuet blir snart dåtid, och jag fastnar kvar där och rusar mellan det som var och det som kallas framtid.

Till dig som kämpar för livet...

Jag skrev en dikt till alla som kämpar. Till alla som kämpar mot sina demoner. Till alla som kämpar för livet.

Ibland är livet svårt att förstå

Trots att man utåt sett har allt
Mörkret som tränger sig på
Som drar fram så bitande kallt

Mörkret finns inom oss alla
Det är där demonerna bor
Demoner vars hjärtan är kalla
Och vars smärta är stor så stor

Demonerna har ett uppdrag,
att förinta det ljus som vi bär
De vill göra stark till svag
Få oss att förlora den vi är

Och när demonerna är för nära
Glömmer vi allt unikt som vi har
Vårt liv och våra nära och kära
Ja, det vackra som vi lämnar kvar

Vi tror att vi är odödliga

Tänk vad kroppen är fantastisk ändå. Det är så lätt att ta den för givet, och anta att den ska hålla och fungera på samma sätt dag ut och dag in. Och när maskineriet någon gång brister någonstans, ja då blir vi förvånade. Egentligen borde det ju vara tvärtom, vi borde förundras över hur mycket kroppen orkar och klarar av. Att den varje sekund, dygnet runt kämpar för att vi ska må bra, för att vi ska fortsätta leva.

Med tanke på hur många människor lever sina liv så borde fler kroppar säga stopp, nu får du klara dig själv. Vi utsätter den medvetet för gifter såsom cigaretter, alkohol och droger. Vi svälter våra kroppar eller övergöder dem. Vi stressar oss sönder och samman och struntar i att kroppen signalerar ”bromsa”. Vi jobbar dygnet runt, även då vi är sjuka, och slutar inte förrän vi gått in i väggen och läkaren ordinerar vila. Vi tror att vi är odödliga fastän döden är det enda vi egentligen kan vara säkra på.

"Kroppen är en helig klädnad." - Martha Graham

Vi sparar det som är viktigt för oss...

Sitter uppe och väntar på att tvättmaskinen ska rulla sitt sista varv. Tar den inte lite längre tid än vanligt ikväll? För att hålla mig vaken surfar jag runt på internet och läser nyhetssidor, bloggar, skvaller och allt däremellan. Det finns så mycket där ute på nätet. Man skulle kunna sitta dygnet runt, livet ut och ändå aldrig lyckas ta sig igenom alltihop. Och det gör mig inte så mycket. Det är ändå väldigt lite av det jag läser som fastnar, majoriteten har jag glömt imorgon när jag vaknar. För hur ska hjärnan kunna ta in all denna information vi dagligen möts av. Det går inte. Vi skulle bli tokiga. Vi måste sortera, välja ut och spara det som är viktigt och som betyder något. Så är det med allt här i livet. Det handlar om att bestämma sig för vad som är viktigt för just mig.

Och där slog klockan halv tolv. Centrifugeringen är igång, och allt jag vill är att lägga huvudet på kudden och låta ögonlocken falla. Imorgon är det halvdag på jobbet och sedan bär det av till Mora och myspys i goda vänners lag.