Jag tog möjligheten och begav mig ut på stan för en lunch med mammsen. Det var mycket folk ute. Tänk att jag en gång bodde där mitt i smeten, i tio år till råga på allt. Efter att de senaste månaderna spenderat merparten av min tid med en fyrbent hårig sak så kom jag på mig själv med att nästan ha blivit lite folkskygg. Jag gömde mig bakom stora svarta solglasögon och musik i öronen där jag stod i ett hörn i tunnelbanevagnen.
Men det gick bra. Jag kom fram till mammas jobb och kunde andas ut. Vi satte oss på ett café i närheten och beställde in varsin sallad. I en och en halv timme satt vi där och pratade, det blev mest tillbakablickar. Så här 14 år efteråt ställde jag frågor om hennes och pappas skilsmässa, ja om dåtiden i allmänhet. Jag vet att man inte ska se tillbaka för mycket, det som har skett har skett och går inte att göra om. Men jag är en en ältare. Min kära mor sa att jag är lik min mormor, som också kan titulera sig grubblare. Hon sa vidare att grubblande människor ofta är kreativa varelser så kanske ska jag vara glad över mina grubblerier, utan dem kanske jag inte hade varit samma person. Det tåls att grubbla på...
