Lunch, stadsliv och grubblerier...

Duffy är med husse på jobbet i dag vilket innebär att jag kan röra mig utanför kvarteret. Själv. Det behövs ibland. Jag förstår allt bättre alla småbarnsföräldrar som säger att de behöver egentid - tid då man inte behöver ha ansvar för någon annan än sig själv.

Jag tog möjligheten och begav mig ut på stan för en lunch med mammsen. Det var mycket folk ute. Tänk att jag en gång bodde där mitt i smeten, i tio år till råga på allt. Efter att de senaste månaderna spenderat merparten av min tid med en fyrbent hårig sak så kom jag på mig själv med att nästan ha blivit lite folkskygg. Jag gömde mig bakom stora svarta solglasögon och musik i öronen där jag stod i ett hörn i tunnelbanevagnen.

Men det gick bra. Jag kom fram till mammas jobb och kunde andas ut. Vi satte oss på ett café i närheten och beställde in varsin sallad. I en och en halv timme satt vi där och pratade, det blev mest tillbakablickar. Så här 14 år efteråt ställde jag frågor om hennes och pappas skilsmässa, ja om dåtiden i allmänhet. Jag vet att man inte ska se tillbaka för mycket, det som har skett har skett och går inte att göra om. Men jag är en en ältare. Min kära mor sa att jag är lik min mormor, som också kan titulera sig grubblare. Hon sa vidare att grubblande människor ofta är kreativa varelser så kanske ska jag vara glad över mina grubblerier, utan dem kanske jag inte hade varit samma person. Det tåls att grubbla på...

I väntan på bussen...

Oron, min följeslagare

Ofta när jag reser bort så sprider sig en oro i min kropp. Det handlar inte om oro för att missa planet eller för glömma att packa någonting. Det handlar överhuvudtaget inte om resan eller själva målet, utan om vetskapen att jag lämnar hemmets trygga vrå. Jag är ju en grubblare och just grubbla gör jag bäst i min egen soffa. Där kan jag ligga och pilla naveln och sysselsätta mig med grubblerier av alla tänkbara slag. Och det är helt okej. För i min soffa gör jag vad jag vill, hur länge jag vill, hur ofta jag vill.

När jag är bortrest däremot då kan jag inte grubbla på samma sätt, och det oroar jag mig alltså över. Fattar ni. Jag oroar mig över att jag inte får oroa mig, och det oroar mig.

Jag är en sökare, en grubblare

Om det är sömnbrist, stress eller bara fantasin som gillar att sväva iväg ibland, den saken är oklar. Antagligen är det lite av allt som får min hjärna att koka över. Det går i perioder. Det kan vara lugnt där uppe i knoppen i flera veckor, ja till och med år, men så plötsligt är jag där igen, tillbaka i ältande och tvivel.

Jag pratade om detta med en god vän häromdagen, hon vet vad det handlar om, av egen erfarenhet. Vi satt där på en filt i gräset, ömsom väldigt allvarliga, ömsom högt skrattande åt oss själva. Lite känsligare än de flesta andra. Lite fantasifullare än de flesta andra. Två grubblare. Två sökare. Men vad jag har lärt mig längs vägen är att inte kämpa emot de tankar som plötsligt dyker upp när man minst anar det, och ibland vägrar att ge sig av. Istället tittar jag på tankarna, noterar dem och hälsar på dem, vänligt men bestämt. Sedan lägger jag huvudet på kudden och sover lugnt hela natten, förhoppningsvis.

Avslutningsvis citerar jag filosofen Descartes: "Jag tänker, alltså finns jag."