Vi tror att vi är odödliga

Tänk vad kroppen är fantastisk ändå. Det är så lätt att ta den för givet, och anta att den ska hålla och fungera på samma sätt dag ut och dag in. Och när maskineriet någon gång brister någonstans, ja då blir vi förvånade. Egentligen borde det ju vara tvärtom, vi borde förundras över hur mycket kroppen orkar och klarar av. Att den varje sekund, dygnet runt kämpar för att vi ska må bra, för att vi ska fortsätta leva.

Med tanke på hur många människor lever sina liv så borde fler kroppar säga stopp, nu får du klara dig själv. Vi utsätter den medvetet för gifter såsom cigaretter, alkohol och droger. Vi svälter våra kroppar eller övergöder dem. Vi stressar oss sönder och samman och struntar i att kroppen signalerar ”bromsa”. Vi jobbar dygnet runt, även då vi är sjuka, och slutar inte förrän vi gått in i väggen och läkaren ordinerar vila. Vi tror att vi är odödliga fastän döden är det enda vi egentligen kan vara säkra på.

"Kroppen är en helig klädnad." - Martha Graham

Jag förstår om du är besviken på mig...

Igår kväll sa jag att jag inte skulle ställa väckarklockan utan istället lita på kroppens inbyggda klocka. Precis innan jag släckte sänglampan ångrade jag mig dock och ställde alarmet på 10:00. Det hade jag inte behövt. Jag vaknade nämligen av mig själv redan halv tio.

Förlåt kroppen min. Jag borde ha förstått att du slår alla väckarklockor i världen. Jag förstår om du är besviken på mig. Eller rättare sagt jag känner din ilska i den mensvärk du givit mig i dag. Men nu har jag ju bett om ursäkt. Nu kan vi väl leva i harmoni med varandra igen.