Jag spottar flera liter blod...

Jag har gapat i mer eller mindre en halvtimme. Jag är öm i munnen och mina käkmuskler värker. Jag har varit hos tandläkaren. Det är plågsamt, på riktigt. Inte för att min tandläkare är hemsk, nej hon är jätteduktig. I dag var det dock en vikarie men även hon var oerhört vänlig och förstående.

Men det är inte där problemet ligger, det är vad de gör med mig, i min mun. Jag ligger där bakåtfälld och hjälplös medan tandläkaren tornar upp sig ovanför mig. "Gapa stort!" Jag öppnar munnen två centimeter. "Ännu större", befaller tandläkaren. Jag ger henne några millimeter till, så att hon åtminstone får in instrumenten mellan mina läppar. Och det är nu det börjar. En halvtimmes hård kamp mellan mig som vill pressa ihop och tandläkaren som försöker bända upp.

Hon börjar med att ta bilder på tänderna. In med den där hårda och vassa plastbiten i munnen. Kan ingen uppfinna en bättre metod? Efter bilder som inte visar några hål är det dags att skrapa tandsten. Blod kommer att flyta, detta vet jag av erfarenhet. Tandläkaren rispar runt med sitt krokformade redskap. Hon ser (och hör) hur jag lider och säger vänligt: "Tänk på semestern. Vad ska du göra då?" Jag försöker fantisera fram ringmur och raukar, men det är svårt, ja omöjligt. Och ännu svårare är det att svara någon med en stor krok instucken i munnen.

Tandläkaren raspar runt länge, alldeles för länge och sedan ska tänderna putsas. Efteråt spottar jag några liter blod och under tiden får jag stränga förmaningar att börja använda eltandborste samt tandtråd varje dag. "Då kanske du slipper det här nästa gång du kommer hit", säger tandläkaren. Hallelujah! Jag skyndar mig hem, rotar fram eltandborsten och sätter den på laddning.

Rädsla ska accepteras, inte ignoreras...

I dag var jag på min första teaterlektion. Jag var nervös innan jag gick dit och jag var nervös under de 135 minuter jag var där. Tretton stycken deltagare var vi, i åldersspannet 15 till 70 år. Det första vi fick göra var att en i taget ställa oss framför alla andra och berätta varför vi valt att gå en teaterkurs. Upp på scenen direkt så där. Läskigt!

Därefter följde ett antal övningar för att få oss att slappna av inför varandra. För de är ju de andras blickar man är nervös inför. Hemma på vardagsrumsgolvet kan jag i min ensamhet spela allt och alla, men när andra ser på, ja då blir det med ens mycket svårare.

Visste ni att det som människor fruktar mest av allt, ja till och med framför döden, är att stå och prata framför andra. Vi är rädda för att säga fel saker och staka oss, och därför är det inte så konstigt att vi sedan gör just detta. Vi är så rädda för vår rädsla att vi låter den ockupera oss. Vi försöker ignorera den, förtränga den, vi låter den helt enkelt ta befälet över oss.

Vad vi istället ska göra är att acceptera rädslan - gå den till mötes och säga "Det kan hända att du har rätt, jag kanske kommer att säga fel saker eller staka mig på vartenda ord, men det är faktiskt inte hela världen." När vi accepterar vår rädsla så blir den inte längre lika farlig.

Detta är något jag fått höra många gånger då jag kämpat med mina egna inre rädslor. Och ja, det är väldigt jobbigt till en början men det hjälper faktiskt i slutändan.