Vi är ett himla roligt gäng...

Min käke ömmar. Men den här gången beror det inte på tandgnissling utan tvärtom, jag har skrattat för mycket. Eller nej, det kan man ju inte... Jag har helt enkelt skrattat mycket. Måndagar är min teaterdag. Jag har ju hoppat på en teaterkurs och i kväll var det lektion nummer två. Vi är en himla rolig blandning av män och kvinnor, gamla och unga. Den ena galnare än den andra. Och oj vad vi skrattar, inte åt varandra utan med varandra.

Rädsla ska accepteras, inte ignoreras...

I dag var jag på min första teaterlektion. Jag var nervös innan jag gick dit och jag var nervös under de 135 minuter jag var där. Tretton stycken deltagare var vi, i åldersspannet 15 till 70 år. Det första vi fick göra var att en i taget ställa oss framför alla andra och berätta varför vi valt att gå en teaterkurs. Upp på scenen direkt så där. Läskigt!

Därefter följde ett antal övningar för att få oss att slappna av inför varandra. För de är ju de andras blickar man är nervös inför. Hemma på vardagsrumsgolvet kan jag i min ensamhet spela allt och alla, men när andra ser på, ja då blir det med ens mycket svårare.

Visste ni att det som människor fruktar mest av allt, ja till och med framför döden, är att stå och prata framför andra. Vi är rädda för att säga fel saker och staka oss, och därför är det inte så konstigt att vi sedan gör just detta. Vi är så rädda för vår rädsla att vi låter den ockupera oss. Vi försöker ignorera den, förtränga den, vi låter den helt enkelt ta befälet över oss.

Vad vi istället ska göra är att acceptera rädslan - gå den till mötes och säga "Det kan hända att du har rätt, jag kanske kommer att säga fel saker eller staka mig på vartenda ord, men det är faktiskt inte hela världen." När vi accepterar vår rädsla så blir den inte längre lika farlig.

Detta är något jag fått höra många gånger då jag kämpat med mina egna inre rädslor. Och ja, det är väldigt jobbigt till en början men det hjälper faktiskt i slutändan.

Min teaterkarrär...

Jag har anmält mig till en teaterkurs. Det ska bli superkul. Jag är dock lite nervös ska erkännas. Nej, inte för att jag ger mig in på okänd mark. Jag har nämligen varit där förut.

När jag var åtta år spelade jag prinsessa i skolpjäsen Lille Pär. Jag hade en enda replik, som dock inte ska förminskas. När Pär förklarade sin kärlek till mig så skulle jag med ljuv stämma säga: "Jag älskar dig också Pär". Saken var bara den att jag inte hade den minsta lust att säga detta just där och då. Jag var ju en självständig prinsessa och behövde ingen tråkig prins i mitt liv. När ridån drogs för stod vi där, en sur liten Pär som just blivit ratad och en prinsessa som kunde ta hand om sig själv.

Drygt fem år senare var jag med i Vår Teater i Stockholm. Där satte vi upp pjäsen Mormor gråter, skriven av Jonas Gardell. Eftersom det inte fanns någon cool prinsessa att spela så valde jag att spela rollen som morfar (en roll vi själva skrev in i pjäsen). Som morfar skulle jag sitta i en stol på scenen under hela pjäsen. Jag hade en nyckelroll och jag klarade denna svåra uppgift galant. Hur jag lyckades komma ihåg alla repliker? Nja, somliga har det och andra inte. Alltså, okej, det var väl inga jättekomplicerade repliker för min del. Morfar var nämligen väldigt trött och sov hela pjäsen igenom. Japp, jag snarkade en timme i sträck där i gungstolen. Och det gjorde jag jäkligt bra.