Pappsen och jag gör NY

Hittade det här lilla klippet i datorn. Pappsen och jag gör New York, våren 2007. Åh vad roligt vi hade det. Och vilken fantastisk stad det är. Vet inte om det är jag eller någon närgången människa som nynnar sådär läskigt inledningsvis.

Havsbad och skrivcafé

Nedtecknat tidigare i dag.

Jag sitter i skuggan på ett café alldeles vid stranden. Stal Café heter det visst. Jag har läst spanska i tre år, men har ingen aning om vad det betyder. Jag ska ta reda på det. Sedan.

Har beställt en cafe con leche y una aqua con cas, så mycket lärde jag mig i alla fall på spanskalektionerna. Eller kunde jag det innan? Nåja...

Jag sitter alltså här själv. Mannen i sällskapet solar och badar. Men med mina svullna halsmandlar och retfulla hosta trivs jag bäst här, under tak i skuggan. (Fast jag bortsåg från det onda för några timmar sedan, då även jag låg i plurret.)

Om jag sträcker ut benet här där jag sitter då kan jag röra vid sanden. Men jag sitter still. Har redan blivit tillsagd en gång för att jag klev in barfota. "Aaaahhh", sa servitören och pekade på mina fötter. "Förlåt. Sorry. Excuse." Stammade jag. Nu har jag dock försiktigt tagit av mig de svettiga skorna igen, men fötterna är väl gömda bakom en stor sittpall. Kommer sur-servitören och säger åt mig en gång till, då ska hon få en fot under näsan. Den saken är klar.

Nu ska jag snart lägga ner pennan och dricka mitt kaffe med mjölk och mitt kolsyrade vatten, och läsa vidare i min bok Tillsammans är man mindre ensam.


Ett steg i taget...


Och plums så var man i, och det rejält.


Lunch på ett café inne i Barcelona. Den här gången hade jag skor på mig.


Lite mer färg på de här benen skulle sitta fint.

Influensa hindrar inte mig...

Jag må vara sjuk, men det hindrar mig inte från att njuta av Barcelona när jag väl är här. Igår var vi i ute och andades in Barcelona by day and night.


Lunch på restaurang Caputxes på Placa de Santa Maria. Jag skriver i min nyinköpta dagbok.


Barcelona by night.


Självporträtt på stan.

Nedräkningen börjar nu....

Nu vill jag bara ha semester. Nej, jag vantrivs inte på mitt jobb men jag trivs inte med att sitta inne framför datorn hela dagarna när solen visar sitt mest bländande leende. Jag vill också ligga på en filt i gräset och läsa böcker och mumsa glass. Som alla andra.

Min hjärna är överhettad. Den behöver ledighet och svalka i form av ett dopp i det blå sisådär varannan timme. Min hjärna behöver se något annat än flimret från en datorskärm.

Min kropp är stel. Den behöver ledighet och rörelse i form av lite strandtennis sisådär två gånger per dag. Min kropp behöver andra ställningar än den långt ifrån ergonomiska som jag faller ihop i vid lunchtid här vid mitt skrivbord framför datorn. Nedräkningen börjar nu. 96 timmar kvar, sedan semester.