Jag sitter i skuggan på ett café alldeles vid stranden. Stal Café heter det visst. Jag har läst spanska i tre år, men har ingen aning om vad det betyder. Jag ska ta reda på det. Sedan.
Har beställt en cafe con leche y una aqua con cas, så mycket lärde jag mig i alla fall på spanskalektionerna. Eller kunde jag det innan? Nåja...
Jag sitter alltså här själv. Mannen i sällskapet solar och badar. Men med mina svullna halsmandlar och retfulla hosta trivs jag bäst här, under tak i skuggan. (Fast jag bortsåg från det onda för några timmar sedan, då även jag låg i plurret.)
Om jag sträcker ut benet här där jag sitter då kan jag röra vid sanden. Men jag sitter still. Har redan blivit tillsagd en gång för att jag klev in barfota. "Aaaahhh", sa servitören och pekade på mina fötter. "Förlåt. Sorry. Excuse." Stammade jag. Nu har jag dock försiktigt tagit av mig de svettiga skorna igen, men fötterna är väl gömda bakom en stor sittpall. Kommer sur-servitören och säger åt mig en gång till, då ska hon få en fot under näsan. Den saken är klar.
Nu ska jag snart lägga ner pennan och dricka mitt kaffe med mjölk och mitt kolsyrade vatten, och läsa vidare i min bok Tillsammans är man mindre ensam.
Ett steg i taget...
Och plums så var man i, och det rejält.
Lunch på ett café inne i Barcelona. Den här gången hade jag skor på mig.
Lite mer färg på de här benen skulle sitta fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar