Även den som har allt kan må förjävligt...

Jag skrev om Gary Speed igår, fotbollspelaren och Wales förbundskapten, som i helgen begick självmord. Jag tycker att det är så sorgligt. Så fruktansvärt. Tänk att må så dåligt att man inte ser någon annan utväg ur lidandet än att ta sitt liv, trots att man vet att det är oåterkalleligt. Det går inte att ångra efteråt.

Men jag antar att man inte tänker så då när det där tunga mörkret har flyttat in i ens kropp. Det där mörkret som lägger sig som ett lock över allt annat och som inte släpper igenom något endaste liten strimma ljus. Det där mörkret som bara växer och växer och snart fyller varenda millimeter i kroppen.

Jag antar att man inte heller kan eller orkar tänka på de runtomkring. De nära och kära som man lämnar. Man är så nedtyngd av sitt eget lidande att man inte inser att man nu för över smärtan på de man älskar. För kvar blir de med sorgen och alla frågor. Med skuldkänslor och alla dessa om. "Om jag bara hade gjort så eller om jag bara hade sagt så, då kanske..."

Och det där stora mörkret, det syns inte. Det förökar sig i det dolda, på insidan. Inte alltid märks det heller.   Själen skriker av smärta men munnen kan ändå fortsätta le. Det är unikt för människan tror jag. Att inte våga visa att vi mår dåligt. Upprätthålla fasaden. På frågan hur vi mår blir svaret nästan alltid: "Bara bra tack. Själv då?" "Jo, med mig är det också finfint." En inövad fras. Vi svarar utan att tänka, utan att känna efter.

För vad skulle folk tycka om vi sa hur vi egentligen mår. "Du jag mår faktiskt inte alls särkskilt bra. Nej, det är inget som har hänt direkt. Jag mår bara förjävligt helt enkelt." Skulle de vi pratar med bli besvärade, titta konstigt på oss, gå därifrån, skvallra för grannarna. Skulle de kanske skratta och säga att vi ska rycka upp oss, att det inte är så farligt ändå. Att vi inte har någon anledning att må dåligt. "Du som har allt, inte kan väl du må så förjävligt".

Jo, även den som har allt kan må förjävligt. Det är väldigt väldigt farligt om vi inte förstår det.

Emelie och Hussein orkade inte leva längre

Aftonbladet granskar den svenska psykvården. Jag läser om 23-åriga Emelie, 37-årige Hussein och 14-åriga Linnéa. De mådde dåligt. Vädligt dåligt. De behövde hjälp. De fick i viss mån hjälp. Men inte tillräckligt. Till slut orkade de inte leva längre. Och de är inte ensamma. Jo i sin egen djupa smärta kanske. Men de är inte inte ensamma om att ha ont i själen. Som Noomi Rapace sa i senaste avsnittet av Skavlan: "Man satsar miljoner på polisen, men man borde börja med psykvården."

Läs mer om Emelie, Hussein och Linnéa här!

Till dig som kämpar för livet...

Jag skrev en dikt till alla som kämpar. Till alla som kämpar mot sina demoner. Till alla som kämpar för livet.

Ibland är livet svårt att förstå

Trots att man utåt sett har allt
Mörkret som tränger sig på
Som drar fram så bitande kallt

Mörkret finns inom oss alla
Det är där demonerna bor
Demoner vars hjärtan är kalla
Och vars smärta är stor så stor

Demonerna har ett uppdrag,
att förinta det ljus som vi bär
De vill göra stark till svag
Få oss att förlora den vi är

Och när demonerna är för nära
Glömmer vi allt unikt som vi har
Vårt liv och våra nära och kära
Ja, det vackra som vi lämnar kvar

Emil Forselius

Skådespelaren Emil Forselius är död. Demonerna inom honom blev till slut så starka att han valde att avsluta sitt liv, endast 35 år gammal. För några månader sedan var jag och min kompis Maria på ett café i stan och vid bordet bakom satt just Emil, hans sambo och deras lille son. Den lyckliga lilla familjen, utåt sett. Men du vet aldrig vilket mörker som finns i en människas inre. Vilken börda han eller hon tvingas bära.

”Den längsta resan är resan inåt.” - Dag Hammarskjöld