Rumpfläsket dämpade mitt fall...

Liten sten stjälper stadig tant - och vips så låg jag och sprattlade i gruset. Och ovanför mig stod min publik i form av en förvånad Duffy, en hejdlöst skrattande Jennie och en suckande Rune. Alltså mina vrister är som överkokt spagetti ibland. Ena stunden går jag upprätt, för att i nästa ligga som en skalbagge på rygg med benen i luften. I dag lyckades jag dock landa på baken. Det var långt ifrån skönt men rumpfläsket dämpade åtminstone fallet något.