Jag rinner bort...

Sitter här på min svettiga rumpa och drömmer. Jag drömmer om svalka. Om vatten. Om bad. Som om han hör mina tankar mejlar min far mig nedanstående bild. Från Kolmården i juni i år. Åååh, jag kan nästan inte titta så skönt ser det ut. Dags att smita iväg in på toaletten och doppa huvudet i... i handfatet såklart. Vad tror ni om mig egentligen?

Jag kan inte sola, inte på deras sätt...

Jag ser dem i parken här nedanför balkongen. De ligger där och njuter, rakt upp och ner på filtar och handdukar. Jag står på min balkong och tittar på dem. I nacken och längs min rygg rinner svetten, kroppens eget fenomenala sätt att kyla ner sig när det blir för varmt.

Ska jag gå ner och sällskapa dem, alla solgalna människor? Nej, det ska jag inte. För jag kan inte sola, inte på deras sätt i alla fall. Max två minuter klarar jag av att ligga sådär mitt i gräset utan en enda liten skuggig punkt i sikte.

Om jag går ner i parken, ja då sätter jag mig under ett träd eller på ett café med en bok eller en tidning. Och det ska jag göra nu. Upp på min ädle springare och mot fiket i Rålis. En bok tar jag med mig samt papper och penna, för de bästa idéerna dyker upp när man minst anar det.