Vi kan inte frysa ut Sverigedemokraterna

Så var valet 2010 över. Och vilket val det blev. Det började redan för flera veckor sedan. Sverige fullkomligt dränktes i valaffischer, på teve sändes otaliga debatter och i tidningarna skrevs det spaltmetrar om de olika partierna med fokus på partiledarna och språkrören.

Allra flitigaste diskuterades och debatterades Sverigedemokraterna. Alla ville prata om dem men ingen ville prata med dem. Istället för att konfrontera dem försökte man sig på någon form av utfrysning, som vi så här i efterhand kan se misslyckades totalt. Istället gjorde man Sverigedeomkraterna till martyrer som oemotsagda fick sprida sitt budskap.

Att försöka frysa ut Sverigedemokraterna tror jag med andra ord inte alls på. Då kör vi ju med samma metod som de själva gör, den metoden som vi så kraftigt kritiserar. Vi måste ju vara större än så och starkare. Få dem att förstå att Sverige är ett land som står för kärlek och medmänsklighet, inte rädsla och utanförskap. Och detta görs inte genom att som Lars Ohly vägra gå in i samma sminkloge som Jimmie Åkesson eller skrika glåpord på Sverigedemokraternas torgmöten. För hat kan aldrig besegra hat. Hat göder bara hat.

Jag röstar inte på partiet med störst dynghög

Alltså det här med personangrepp, det funkar inte. Inte ens politiker emellan. Så snälla, lägg av med att kasta skit på varandra. Det är inte så man tar hem segern, inte med äran i behåll i alla fall.

Överhuvudtaget detta fokus på att hitta fel hos motståndarna istället för att fokusera på det som man själv gör bra. Jag vill veta att det parti jag röstar på har något att komma med, och då syftar jag inte på en stor hög med dynga som de kastar hejvilt omkring sig. För vet man att man är bäst så visar man det och då behöver man inte motbevisa motståndaren.

Funderingar kring våra partiledare...

Den 19 september är det val här i Sverige. Då ska vi välja vilka partier och personer som ska styra landet.

Imorse var Lars Ohly i Nyhetsmorgon på teve, partiledaren som tycker att skatten ska sänkas, för fotbollspelare alltså. Jo, han uttryckte sig så i en intervju. Vänsterpartiledaren Lars Ohly, som man tror ska stå på de utsattas sida, vill sänka skatten för välbetalda fotbollspelare. Där satt den Lasse!

Häromdagen såg jag Mona Sahlin, inte live, men väl på en löpsedel. Det stod att hon är mobbad. Eftersom jag inte läst tidningen vet jag inte om det är Mona själv som hävdar detta eller någon annan. Inte heller vet jag vilka mobbarna är. Är det bra utåt sett att vara mobbad som partiledare? Får man sympatiröster då? Eller ses man som en svag och osäker ledare? Nej, jag har inga svar, det är ju jag som undrar.

Fredrik Reinfeldt är väl den politiker som syns mest, vilket inte är så konstigt med tanke på den roll han har. På teve såg jag delar från Fredriks tal i Almedalen (visst känns det märkligt att nämna honom enbart vid förnamn, men så gör man ju med kvinnliga politiker – Mona, Gudrun och Maud). Han gestikulerade vilt och pratade med djup stämma. Lite som en predikant. Han har tydligen fått hjälp med detta, att röra mer på kroppen när han pratar. Afrikansk dans hette visst kursen.

Och sedan har vi då Maud Olofsson. Jag höll på att skriva Maud. Bara Maud. Men även hon har ett efternamn och förtjänar att få det utskrivet. Det är Reinfeldt, Hägglund, Björklund och Maud. Märkligt! Varför inte Fredrik, Göran, Janne och Olofsson? Jag gillar Maud Olofsson på något sätt. Hon hörs och hon syns. Hon tar plats helt enkelt.

Göran Hägglund och Jan Björklund. Dessa herrar vet jag inte mycket om. Vad hette han partiledaren innan Janne? Just det, Lars Leijonborg. Honom stötte jag ihop med på Ica titt som tätt, så den människan hade jag i alla fall lite koll på. Det kändes bra att se en politiker mitt bland oss vanliga dödliga. Han blev mer mänsklig då, fanns liksom inte bara där i Plenissalen i Riksdagshuset. Det känns skönt att veta att Lars Leijonborg också blir hungrig och handlar mat, precis som oss andra.

Ja, och så var det de där språkrören. Jo, det heter så i Miljöpartiet. Språk-rör. Om rör syftar på ”nudda” eller ”avlångt rör á la avloppsrör”, det är inte det viktiga här. Det viktiga är miljön, något som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson brinner för. Den sistnämnda har på senare tid fått se sig omsprungen av den något mer karismatiska Wetterstrand. Kanske borde de ändra regeln om att språkrör bara får sitta ett visst antal år på posten, nu när de äntligen har fått ett uppsving.

Vem och vad jag ska rösta på? Jag kan ärligt säga att jag är osäker. Språka med mig. Dansa för mig. Rör vid mig. Bolla med mig. Övertyga mig.