Vänskap

"Min vän, vi håller ihop i ångest och i glädje. Sådan är vår vänskap, för sådant är livet."

/I samtal med en kär vän

Be brave...

Vi måste våga för att lära oss...

Helg på öjn

I helgen var vi på Gotland. Vi tittade på gulliga hus, promenerade i skog och mark, besökte en auktion (och ropade hem en låda smått och gott), grillade och tog det allmänt lugnt.

Duffy springer sig flåsig innan båtresan.

Matte får också springa lite.

Tjihoo...

På öjn vid sjön.

Lapar sol och frisk luft på bryggan.

Duffy svalkade tassarna.

Blåsippor fanns det gott om i skogen.

På tomten växte dessa gulisar.

Ibland behöver man en axel att luta sig mot, en stam går också bra. 

Auktion i Smågårde.

Den hår lådan ropade jag hem för 150 riksdaler.

Porslin i olika mönster och två silverbrickor (ser ut som silver i allafall :-D) .

En bukett blommor i de svenska färgerna. 

Vad vore Gotland utan sina raukar? 

På båten hem. Trött efter att ha stigit upp runt klockan 05:00.

Det är så vi rullar

Ett lite annorlunda ekipage rullade fram på Stockholms gator imorse. Två personer vi passerade tog kort på oss, jag förmodar att dessa fotografer var turister och att man inte cyklar omkring med hundar i vagn där de kommer ifrån. Fast det är ju inte så att vi vanligtvis kör omkring Duffy i en cykelkärra, bara till jobbet dit det är lite för långt för henne att promenera. 

Keep it Rollin'....

Bästa brorsbarnen

Har hängt med bästa brorsbarnen i eftermiddag. Hämtade de små rackarna på förskolan och sedan gick vi hem och åt smörgås, läste bok, ritade, lade pussel, byggde bilbana, skrattade och hade det allmänt skoj. Efter några timmar med dem är jag trött men samtidigt så laddad med ny energi. 

Jag och världens bästa brorsdotter busar som vanligt.

Försöksdjurens dag

I dag är det World Day for Laboratory Animals (Försöksdjurens dag). En dag tillägnad alla djur i världen som uttsätts för olika plågsamma experiment och tester

Här där jag sitter...

Så här ser det ut på mitt skrivbord i Gamla stan, där jag sitter och skriver några dagar i veckan. Strukturerat i prydliga högar är inte min grej :-)

Duffy, a.k.a. hunden som är med överallt, hjälper matte att tänka ut smarta idéer...

Snabb i repliken...

Dricker en nyinköpt kaffe latte och tänker på den kända dialogen mellan Winston Churchill och Lady Astor, den första kvinnan i brittiska House of Commons.  

Lady Astor: "If I was your wife, sir, I would poison your coffee."
"If I was your husband, I would drink it," answered Churchill...

Vem är din favoritkändis-vegetarian/vegan?

Sitter och spånar namn till en artikel. Kanske kan du hjälpa mig.... Letar kändisar som är vegetarianer eller veganer. Har du något/några tips? Svara i kommentarsfältet eller mejla mig på: ordateljen@gmail.com

Tack!

Jag spände ut magen lite extra

Jag sitter på fiket och jobbar just nu. Fick ingenting gjort hemma så det var bara att hoppa in i duschen och packa ihop kontoret och bege mig hit. En halv latte senare och jag är lite piggare. Igår kände jag mig rätt glad, mamma kom och hälsade på och vi gick en promenad i vårsolen. I dag däremot känner jag mig som vädret utanför fönstret, det vill säga lite grå med nära till tårar. Sist jag var här på fiket var jag gravid (ja, jag trodde det i alla fall, för då visste jag inte att barnet i min mage hade dött). Jag som alltid beställt latte här bad nu om att få en juice. I min glädje berättade jag för ägaren om mitt tillstånd samtidigt som jag lyckligt strök över min mage och spände ut den lite extra. För oj vad jag längtade efter att min mage skulle växa så där ordentligt, så att alla runtomkring inte kunde undgå att se att jag väntade barn. Till och med de första veckornas pluffsmage fick mig att dansa på små moln. För det betydde att vårt barn växte i mig.

I dag var jag tveksam över att gå hit till fiket. Tänk om han frågade något om graviditeten. Men det har han inte gjort, hittills.

Läsarkrönikör

I dag är jag läsarkrönikör på Magdalena Graafs blogg, och den hittar du här: http://magdalenagraaf.se/lasarkronikan-missfall-den-stora-lilla-sorgen/

Duffy och den röda vagnen...

Hunden som är med överallt. Här i sin nya cykelvagn, som är väldigt rymlig och bekväm. Ett riktigt lyxåk, givetvis med egen vimpel som fladdar vinden. Köpt på fyndfirman.se.

Duffy på väg med husse till jobbet.

Skrapningen

Igår var jag på Danderyds sjukhus och skrapades. Jag kom dit klockan 12:30 och omkring tre timmar senare var allt klart. När jag kom dit fick jag ta på mig sjukhuskläderna, det vill säga den långa vita skjortan, de knähöga strumporna, trosorna i okänt material och en blå rock, ja och så jättebindan förstås som är mer som en blöja än en binda. Sedan fick jag krypa ner i en säng i samma rum som jag låg i för två år sedan, då när vårt första änglabarn skrapades ut. I sängar omkring mig låg kvinnor som redan varit inne på operation, några fortfarande däckade av narkosen, andra vakna stirrande med tomma blickar framför sig. Jag hörde hur någon kräktes.

En sjuksköterska kom fram till min säng. Hon bad mig spänna vänster hand så att hon lättare skulle kunna hitta en blodådra att sätta nålen i, nålen som jag sedan skulle få morfin genom. Jag förstår verkligen att människor kan bli beroende av morfin, när jag väl låg i operationsrummet och kände kroppen berusas av detta lugnande medel så ville jag inte att narkosläkaren skulle söva mig helt. Ja, alltså detta sa jag inte direkt till honom, men jag tänkte det. Låt mig vara vaken lite till och njuta av denna känsla som fyller min kropp. Längre än så hann jag inte tänka, för i nästa sekund sov jag och när jag vaknade var morfinruset borta och ersatt med trötthet, hunger och lite molvärk i magen. Borta var även änglabarnet i min mage. När jag vilat en stund kom en sjuksköterska med saft, varm choklad och en smörgås. Hon sa att när jag kände mig redo fick jag gå och byta om.

Min sambo kom och hämtade mig. När jag satt nere på Gynakuten och väntade på honom kom en ung kvinna in genom dörrarna. Hon grät och berättade för sköterskan som tog emot henne att hon blödde jättemycket. Kanske fick mina änglabarn i denna stunden en ny kompis. Liv och död. Varandras motsatser som går hand i hand.


PS. Till något helt annat. Jag fick en fråga om hur man kommenterar. Nedanför varje inlägg står det "inga kommentarer" eller "en kommentar" etc, beroende på hur många som kommenterat. Vill man skriva något så klickar man där, skriver det man vill skriva och så väljer man "kommentera som" och där vad man vill ha för avsändare...

Mina tankar i diktform

Jag skriver dikter också. En del av dessa kan du läsa här!

Missfall - den stora lilla sorgen

Jag hoppas att min text kan fungera som stöd och tröst till andra i samma situation som oss. 

Jag och min sambo sitter på Gynakuten på Danderyds sjukhus när jag skriver detta. Vi är här för skrapning (detta fruktansvärda ord!) Jag är nämligen gravid i vecka 12, eller ja, kroppen tror att jag fortfarande är gravid. Jag vet tyvärr att så inte är fallet. Jag har fått missfall, ett så kallat missed abortion. Det innebär att kroppen inte stöter ut missfallet direkt, så i flera veckor kan man gå och tro att man fortfarande är gravid eftersom kroppen beter sig så, man har alla gravidsymptom.

Vårt barn dog redan i vecka åtta, för övrigt samma vecka som vi var hos gynekologen och fick veta att barnets hjärta slog. Om det var samma dag eller dagen därpå som vårt barns hjärta slog sitt sista slag, det vet jag inte, och det kommer jag aldrig få veta. Det enda jag vet är att vårt barn levde, och nu inte lever längre. Hallå, det kallas inte barn så tidigt i graviditeten kanske vissa tyckare suckar nu. Tack jag vet. Enligt medicinska termer heter det embryo fram till tionde veckan, men för mig var och förblir det mitt barn som jag bär i magen. Mitt änglabarn, som i dag alltså ska skrapas ut, bort från mig och ner i en sophink någonstans. För liten för att begrava, men tillräckligt stor för att sörja. Tillräckligt stor för att få sin mammas och pappas hjärtan att värka av sorg och saknad.

Jag har varit här på Gynakuten förut. Första gången var i juni 2011. Då var jag gravid i vecka 12 men hade fått blödningar. Gynekologen konstaterade att barnet i min mage hade dött redan i vecka 6-7. Det var då jag först hörde talas om missed abortion. Varför barnet hade dött kunde ingen svara på. Troligtvis en kromosomfel sa man. Jag fick en tid för skrapning drygt en vecka senare. Jag blödde hela tiden. Det gjorde ont i hela kroppen, av sorg. Det tog tre månader innan min mens kom tillbaka och vi kunde försöka bli med barn igen. Och vi försökte och månaderna gick. Vi bunkrade upp med ägglossningsstickor och graviditetstest. Hopp. Hopplöshet. Hopp. Hopplöshet. Efter ett år sökte vi hjälp. Vi fick lämna blodprov. Det gjordes flera ultraljud på mig och min sambo fick lämna spermaprov. Resultaten visade att vi båda var friska. Men ändå blev vi inte gravida.

Lösningen blev IVF. Nya undersökningar tog vid. Ultraljud. Blodprov. Hormonsprutor som jag stack i magen varje kväll i tio dagar. I november förra året var det så äntligen dags för vårt första IVF-försök, och jag blev gravid. Vi var överlyckliga, men ville samtidigt inte hoppas för mycket. Orkade inte hoppas för mycket. Och så, i vecka 6-7 kom den, blödningen vi fruktade så. Vårt andra missfall konstaterades. Den här gången tog kroppen själv hand om allt. Jag blödde några dagar och sedan tomheten, men också kämparglöden. Vi gav inte upp. I februari i år gjorde vi vårt andra IVF-försök. Och jag blev gravid igen. Lycka! Och osäkerhet. Rädsla. Vill inte, orkar inte förlora vårt barn en gång till. Det är vår tur nu. Snälla! Men det var inte vår tur den här gången heller. I dag skrapas vårt tredje änglabarn ut. Jag tröstar mig med att de är tillsammans nu, änglabarnen. Och kanske har de hittat en änglamamma och en änglapappa som tar hand om dem. Jag vet inte, men jag hoppas det. För hoppet har jag kvar.

Om en knappt en månad påbörjar vi en utredning för att se om det går att hitta någon förklaring till missfallen. För kromosomfel är en tänkbar orsak, men sannolikheten att detta skulle inträffa tre gånger i rad är inte stor. Fram till utredningsstart ska jag andas in och andas ut. Hämta energi från familj, vänner, djur och natur. Jag ska ta hand om kropp och själ. Jag ska tillåta mig själv att bara vara, här och nu. Jag ska försöka se framåt. Jag ska vara stark. Jag ska skratta och njuta av livet. Men jag ska också tillåta mig själv att sörja och att gråta över våra barn, som var men inte fick bli.