Missfall - den stora lilla sorgen

Jag hoppas att min text kan fungera som stöd och tröst till andra i samma situation som oss. 

Jag och min sambo sitter på Gynakuten på Danderyds sjukhus när jag skriver detta. Vi är här för skrapning (detta fruktansvärda ord!) Jag är nämligen gravid i vecka 12, eller ja, kroppen tror att jag fortfarande är gravid. Jag vet tyvärr att så inte är fallet. Jag har fått missfall, ett så kallat missed abortion. Det innebär att kroppen inte stöter ut missfallet direkt, så i flera veckor kan man gå och tro att man fortfarande är gravid eftersom kroppen beter sig så, man har alla gravidsymptom.

Vårt barn dog redan i vecka åtta, för övrigt samma vecka som vi var hos gynekologen och fick veta att barnets hjärta slog. Om det var samma dag eller dagen därpå som vårt barns hjärta slog sitt sista slag, det vet jag inte, och det kommer jag aldrig få veta. Det enda jag vet är att vårt barn levde, och nu inte lever längre. Hallå, det kallas inte barn så tidigt i graviditeten kanske vissa tyckare suckar nu. Tack jag vet. Enligt medicinska termer heter det embryo fram till tionde veckan, men för mig var och förblir det mitt barn som jag bär i magen. Mitt änglabarn, som i dag alltså ska skrapas ut, bort från mig och ner i en sophink någonstans. För liten för att begrava, men tillräckligt stor för att sörja. Tillräckligt stor för att få sin mammas och pappas hjärtan att värka av sorg och saknad.

Jag har varit här på Gynakuten förut. Första gången var i juni 2011. Då var jag gravid i vecka 12 men hade fått blödningar. Gynekologen konstaterade att barnet i min mage hade dött redan i vecka 6-7. Det var då jag först hörde talas om missed abortion. Varför barnet hade dött kunde ingen svara på. Troligtvis en kromosomfel sa man. Jag fick en tid för skrapning drygt en vecka senare. Jag blödde hela tiden. Det gjorde ont i hela kroppen, av sorg. Det tog tre månader innan min mens kom tillbaka och vi kunde försöka bli med barn igen. Och vi försökte och månaderna gick. Vi bunkrade upp med ägglossningsstickor och graviditetstest. Hopp. Hopplöshet. Hopp. Hopplöshet. Efter ett år sökte vi hjälp. Vi fick lämna blodprov. Det gjordes flera ultraljud på mig och min sambo fick lämna spermaprov. Resultaten visade att vi båda var friska. Men ändå blev vi inte gravida.

Lösningen blev IVF. Nya undersökningar tog vid. Ultraljud. Blodprov. Hormonsprutor som jag stack i magen varje kväll i tio dagar. I november förra året var det så äntligen dags för vårt första IVF-försök, och jag blev gravid. Vi var överlyckliga, men ville samtidigt inte hoppas för mycket. Orkade inte hoppas för mycket. Och så, i vecka 6-7 kom den, blödningen vi fruktade så. Vårt andra missfall konstaterades. Den här gången tog kroppen själv hand om allt. Jag blödde några dagar och sedan tomheten, men också kämparglöden. Vi gav inte upp. I februari i år gjorde vi vårt andra IVF-försök. Och jag blev gravid igen. Lycka! Och osäkerhet. Rädsla. Vill inte, orkar inte förlora vårt barn en gång till. Det är vår tur nu. Snälla! Men det var inte vår tur den här gången heller. I dag skrapas vårt tredje änglabarn ut. Jag tröstar mig med att de är tillsammans nu, änglabarnen. Och kanske har de hittat en änglamamma och en änglapappa som tar hand om dem. Jag vet inte, men jag hoppas det. För hoppet har jag kvar.

Om en knappt en månad påbörjar vi en utredning för att se om det går att hitta någon förklaring till missfallen. För kromosomfel är en tänkbar orsak, men sannolikheten att detta skulle inträffa tre gånger i rad är inte stor. Fram till utredningsstart ska jag andas in och andas ut. Hämta energi från familj, vänner, djur och natur. Jag ska ta hand om kropp och själ. Jag ska tillåta mig själv att bara vara, här och nu. Jag ska försöka se framåt. Jag ska vara stark. Jag ska skratta och njuta av livet. Men jag ska också tillåta mig själv att sörja och att gråta över våra barn, som var men inte fick bli.   

Beräknad dag...

I dag var beräknad dag för min del. Då bebisen skulle komma. Men så blev det inte. I trettonde veckan fick jag och sambon genom ultraljud reda på att det inte syntes något liv i min mage. Bebisen hade dött redan i sjunde veckan, men kroppen insåg inte detta utan fortsatte tro att barnet levde och betedde sig därefter. Trötthet, illamående och lite fläskigare mage. Missed abortion eller kvarhållet missfall, förklarade barnmorskan.

Jag sitter här och undrar vad det skulle ha blivit för en filur. Jag vet att missfall många gånger är kroppens sätt att säga att den här lilla saken mådde inte så bra. Så på så sätt var det kanske det bästa det som hände ändå. Men likväl smärtar det.

Något litet har ändå bott i mig...

Ser en liten bebis här på fiket där jag jobbar. Den sitter i sin mammas famn. Det får mig att tänka på mitt eget lilla pyre. Han eller hon skulle snart vara sex månader. Jag skulle vara rund om magen. Men det är jag inte. Inte babytjock i alla fall. För 13 veckor hann aldrig synas. Det bara kändes. I min kropp. Något litet har ändå bott i mig. Levt, men också dött i mig. Det är både vackert och sorgligt på samma gång.

I dag skrapades jag...

I dag hade jag tid för skrapning. Elva dagar efter att de genom ultraljud upptäckte att bebisen i magen var död. Då var jag i vecka 13 men den lille/lilla dog redan i vecka sju eller åtta :-( Och nu skulle allt ut.

Jag har blivit sövd en gång förut, när jag opererade korsbandet. Då låg jag kvar på sjukhuset över natten och fick inte en blund i ögonen eftersom jag mådde så dåligt. I dag gick det dock mycket bättre. Ena stunden låg jag vaken á la Ankeborg-style på en brit med benen i taket, för att i nästa stund slå upp ögonen i ett helt annat rum med sjukhustrosorna på. Jag var snurrig när jag "somnade" och trött när jag vaknade. Men jag mådde ändå bra, inget illamående som förra gången. Efter en stund fick jag komma upp, äta en halv fralla och dricka en kopp kaffe (första mat-och dryckintaget på 16 timmar). Eftersom jag kände mig redo för hemfärd kunde jag efter bara ett par timmar ringa taxi Petrus.

Har haft en lugn kväll, och nu dags att sussa. Tack till personalen på Kvinnokliniken vid Danderyds sjukhus.

Skrapas eller tabletter?

Skrapas eller tabletter vid missed abortion (missfall där foster är kvar i magen)? Ni med erfarenhet...Vad är mest skonsamt?

Gröna Lund och andra tankar...

En gång varje år har TV4-gruppen personaldag på Gröna Lund. Det innebär att alla anställda bjuds på gratis inträde, åkband och lunch på Grönan. Dessutom får alla ta med sex personer var som gäster. Helt galet generöst. Jag tog med mig bror, svägerska, brorsbarn och mamma. Jag är egentligen inte så förtjust i karuseller, eller jo karuseller går väl an men när det kommer till vikingagungor och bergochdalbanor då säger jag blankt nej. Men jag åkte faktiskt Tåget, den minsta bergochdalbanan, med min treåriga brorsdotter Alicia. Jag var nog mer rädd än vad hon var :-)

Fyra månader gamle Theo var också med. Han avstod karusellerna och låg istället nöjd i sin vagn och insöp atmosfären runtomkring.

Imorgon ska jag ringa runt till olika sjukhus och kolla om de har snabbare tider för "tömning". Jag kallar det tömning för att jag inte kommer på något bättre ord. Och det ska ju faktiskt tömma mig på bebis och blod. Dock fattar jag inte hur mycket blod det är tänkt att jag ska bli av med egentligen. Jag blöder ju konstant nu och då är det ändå elva dagar kvar till tömningsdatumet som jag fick på Danderyd. Är tanken att jag ska gå runt och blöda så här i elva dagar? Och ha sådan här värk? Någon som vet?

Kanske är det kroppen som nu flera veckor försent sätter igång ett missfall... Men hur vet jag det i så fall? Gaaah. Jag orkar inte vänta. Jag vill få detta överstökat.

Denna dagen en mörk sådan

Nyss hemkommen från gynakuten på Danderyds sjukhus. Väntan, ny undersökning (första var ju ultraljudet i förmiddags), ännu mer väntan och datum för "tömning". Fick tid tisdag 21 juni, det vill säga om elva dagar. Elva dagar! Ska jag gå och vara skengravid i nästan två veckor till? Min kropp med livmodern i spetsen tror nämligen att jag fortfarande är gravid. Vårt lilla barn dog redan i vecka sju eller åtta. Men livmodersäcken har ändå fortsatt att växa. Kroppen brukar ju i vanliga fall själv kunna hantera ett missfall men inte min tydligen.

Så jag måste alltså åka in till sjukhuset två gånger till för att knapra tabletter som sätter igång proceduren. Det kan två timmar eller tio timmar. Eftersom detta räknas som ett sent missfall så kommer jag att förlora mycket blod, vilket gör att allt måste övervakas av en sjuksköterska. Och 21 juni var alltså närmaste tiden de hade. Hoppas att Löwenströmska eller SÖS har tider redan nästa vecka.