Skrapningen

Igår var jag på Danderyds sjukhus och skrapades. Jag kom dit klockan 12:30 och omkring tre timmar senare var allt klart. När jag kom dit fick jag ta på mig sjukhuskläderna, det vill säga den långa vita skjortan, de knähöga strumporna, trosorna i okänt material och en blå rock, ja och så jättebindan förstås som är mer som en blöja än en binda. Sedan fick jag krypa ner i en säng i samma rum som jag låg i för två år sedan, då när vårt första änglabarn skrapades ut. I sängar omkring mig låg kvinnor som redan varit inne på operation, några fortfarande däckade av narkosen, andra vakna stirrande med tomma blickar framför sig. Jag hörde hur någon kräktes.

En sjuksköterska kom fram till min säng. Hon bad mig spänna vänster hand så att hon lättare skulle kunna hitta en blodådra att sätta nålen i, nålen som jag sedan skulle få morfin genom. Jag förstår verkligen att människor kan bli beroende av morfin, när jag väl låg i operationsrummet och kände kroppen berusas av detta lugnande medel så ville jag inte att narkosläkaren skulle söva mig helt. Ja, alltså detta sa jag inte direkt till honom, men jag tänkte det. Låt mig vara vaken lite till och njuta av denna känsla som fyller min kropp. Längre än så hann jag inte tänka, för i nästa sekund sov jag och när jag vaknade var morfinruset borta och ersatt med trötthet, hunger och lite molvärk i magen. Borta var även änglabarnet i min mage. När jag vilat en stund kom en sjuksköterska med saft, varm choklad och en smörgås. Hon sa att när jag kände mig redo fick jag gå och byta om.

Min sambo kom och hämtade mig. När jag satt nere på Gynakuten och väntade på honom kom en ung kvinna in genom dörrarna. Hon grät och berättade för sköterskan som tog emot henne att hon blödde jättemycket. Kanske fick mina änglabarn i denna stunden en ny kompis. Liv och död. Varandras motsatser som går hand i hand.


PS. Till något helt annat. Jag fick en fråga om hur man kommenterar. Nedanför varje inlägg står det "inga kommentarer" eller "en kommentar" etc, beroende på hur många som kommenterat. Vill man skriva något så klickar man där, skriver det man vill skriva och så väljer man "kommentera som" och där vad man vill ha för avsändare...

I dag skrapades jag...

I dag hade jag tid för skrapning. Elva dagar efter att de genom ultraljud upptäckte att bebisen i magen var död. Då var jag i vecka 13 men den lille/lilla dog redan i vecka sju eller åtta :-( Och nu skulle allt ut.

Jag har blivit sövd en gång förut, när jag opererade korsbandet. Då låg jag kvar på sjukhuset över natten och fick inte en blund i ögonen eftersom jag mådde så dåligt. I dag gick det dock mycket bättre. Ena stunden låg jag vaken á la Ankeborg-style på en brit med benen i taket, för att i nästa stund slå upp ögonen i ett helt annat rum med sjukhustrosorna på. Jag var snurrig när jag "somnade" och trött när jag vaknade. Men jag mådde ändå bra, inget illamående som förra gången. Efter en stund fick jag komma upp, äta en halv fralla och dricka en kopp kaffe (första mat-och dryckintaget på 16 timmar). Eftersom jag kände mig redo för hemfärd kunde jag efter bara ett par timmar ringa taxi Petrus.

Har haft en lugn kväll, och nu dags att sussa. Tack till personalen på Kvinnokliniken vid Danderyds sjukhus.

Tid för skrapning...

I dag har jag tillbringat dagen på Danderyds gynakut. Flera timmar på en obekväm stol i ett trist väntrum. Tur att jag hade min snälla mamma med som sällskap. Förhoppningen med besök nr två på gynakuten var att få en tidigare tid för skrapning alternativt tablettutdrivande. Men det som hände var istället att jag fick genomgå samma undersökning som i fredags när jag var där och därefter fick beskedet att det inte fanns några tidigare datum än nästa vecka. Suck! Jag tjatade på dem. Mamma tjatade på dem. Till slut fanns det en tid för skrapning på måndag, visserligen nästa vecka men snabbare än vad som först var sagt och bättre än tabletter (hoppas jag!).

Så en vecka till får jag alltså dras med blödningar och värk i magen. Det var inte vad jag hade hoppats på men jag orkar inte gå och älta det. På torsdag åker jag, pappa och syster till Berlin och där ska jag njuta, även om jag får knapra Alvdeon och gå med jätteblöja hela dagarna.