Att vara eller inte vara gravid

Vårt tredje ägginsättning resulterade i - ingenting. Jag har fått det resultatet otaliga gånger under de tre år som vi försökt få barn, men aldrig under IVF. Jag vet, det heter massa olika saker beroende på om man gör en hormonbehandling och för in ett färskt ägg jämfört med om man för in ett fryst ägg, men jag kan aldrig lära mig alla dessa benämningar och förkortningar. Dessutom är det ingen förutom de insatta som fattar vad man snackar om, så jag kör en kort sammanfattning av läget istället.

Vi har alltså blivit naturligt gravida en gång samt gjort två ägginsättningar med färska ägg och en med ett fryst ägg. Den första (naturliga) graviditeten resulterade i missfall i omkring vecka 12. Den andra graviditeten (IVF med färskt ägg) slutade i missfall i vecka 6/7. Graviditet tre (IVF med färskt ägg) blev också ett missfall, i vecka 11/12. Och den senaste ägginstättningen (IVF med fryst ägg - sexdagarsodlat) fick jag alltså svar på imorse - inte gravid. Jag har gråtit mycket i dag, även om sorgen inte är lika stor som efter missfallen. Fast det är en stor besvikelse att det inte blev någonting den här gången. Nu måste vi vänta två månader till nästa insättning eftersom Fertilitetskliniken har sommarstängt.

Suck! Och jag som försökt leva så exemplariskt. Jag har tagit det lugnt. Jag har inte druckit kaffe eller té. Jag har avstått från träning och istället gått promenader (vilket jag i och för sig gör varje dag eftersom vi har hund). Jag har ätit nyttigt och enligt Livsmedelsverkets råd. Jag har inte druckit alkohol. Jag har sovit mycket och bra. Jag har tagit alla mediciner som jag har fått på inrådan av min läkare, mediciner som Levaxin, Progesterin och Trombyl som ska underlätta graviditeten och hjälpa embryot (barnet) att stanna i magen. Men föga har det hjälpt. Jag kanske ska testa att göra precis tvärtom nästa gång....

Ni som varit/är/funderar på att bli gravida - hur har ni tänkt och gjort?

Missfall - den stora lilla sorgen

Jag hoppas att min text kan fungera som stöd och tröst till andra i samma situation som oss. 

Jag och min sambo sitter på Gynakuten på Danderyds sjukhus när jag skriver detta. Vi är här för skrapning (detta fruktansvärda ord!) Jag är nämligen gravid i vecka 12, eller ja, kroppen tror att jag fortfarande är gravid. Jag vet tyvärr att så inte är fallet. Jag har fått missfall, ett så kallat missed abortion. Det innebär att kroppen inte stöter ut missfallet direkt, så i flera veckor kan man gå och tro att man fortfarande är gravid eftersom kroppen beter sig så, man har alla gravidsymptom.

Vårt barn dog redan i vecka åtta, för övrigt samma vecka som vi var hos gynekologen och fick veta att barnets hjärta slog. Om det var samma dag eller dagen därpå som vårt barns hjärta slog sitt sista slag, det vet jag inte, och det kommer jag aldrig få veta. Det enda jag vet är att vårt barn levde, och nu inte lever längre. Hallå, det kallas inte barn så tidigt i graviditeten kanske vissa tyckare suckar nu. Tack jag vet. Enligt medicinska termer heter det embryo fram till tionde veckan, men för mig var och förblir det mitt barn som jag bär i magen. Mitt änglabarn, som i dag alltså ska skrapas ut, bort från mig och ner i en sophink någonstans. För liten för att begrava, men tillräckligt stor för att sörja. Tillräckligt stor för att få sin mammas och pappas hjärtan att värka av sorg och saknad.

Jag har varit här på Gynakuten förut. Första gången var i juni 2011. Då var jag gravid i vecka 12 men hade fått blödningar. Gynekologen konstaterade att barnet i min mage hade dött redan i vecka 6-7. Det var då jag först hörde talas om missed abortion. Varför barnet hade dött kunde ingen svara på. Troligtvis en kromosomfel sa man. Jag fick en tid för skrapning drygt en vecka senare. Jag blödde hela tiden. Det gjorde ont i hela kroppen, av sorg. Det tog tre månader innan min mens kom tillbaka och vi kunde försöka bli med barn igen. Och vi försökte och månaderna gick. Vi bunkrade upp med ägglossningsstickor och graviditetstest. Hopp. Hopplöshet. Hopp. Hopplöshet. Efter ett år sökte vi hjälp. Vi fick lämna blodprov. Det gjordes flera ultraljud på mig och min sambo fick lämna spermaprov. Resultaten visade att vi båda var friska. Men ändå blev vi inte gravida.

Lösningen blev IVF. Nya undersökningar tog vid. Ultraljud. Blodprov. Hormonsprutor som jag stack i magen varje kväll i tio dagar. I november förra året var det så äntligen dags för vårt första IVF-försök, och jag blev gravid. Vi var överlyckliga, men ville samtidigt inte hoppas för mycket. Orkade inte hoppas för mycket. Och så, i vecka 6-7 kom den, blödningen vi fruktade så. Vårt andra missfall konstaterades. Den här gången tog kroppen själv hand om allt. Jag blödde några dagar och sedan tomheten, men också kämparglöden. Vi gav inte upp. I februari i år gjorde vi vårt andra IVF-försök. Och jag blev gravid igen. Lycka! Och osäkerhet. Rädsla. Vill inte, orkar inte förlora vårt barn en gång till. Det är vår tur nu. Snälla! Men det var inte vår tur den här gången heller. I dag skrapas vårt tredje änglabarn ut. Jag tröstar mig med att de är tillsammans nu, änglabarnen. Och kanske har de hittat en änglamamma och en änglapappa som tar hand om dem. Jag vet inte, men jag hoppas det. För hoppet har jag kvar.

Om en knappt en månad påbörjar vi en utredning för att se om det går att hitta någon förklaring till missfallen. För kromosomfel är en tänkbar orsak, men sannolikheten att detta skulle inträffa tre gånger i rad är inte stor. Fram till utredningsstart ska jag andas in och andas ut. Hämta energi från familj, vänner, djur och natur. Jag ska ta hand om kropp och själ. Jag ska tillåta mig själv att bara vara, här och nu. Jag ska försöka se framåt. Jag ska vara stark. Jag ska skratta och njuta av livet. Men jag ska också tillåta mig själv att sörja och att gråta över våra barn, som var men inte fick bli.   

Beräknad dag...

I dag var beräknad dag för min del. Då bebisen skulle komma. Men så blev det inte. I trettonde veckan fick jag och sambon genom ultraljud reda på att det inte syntes något liv i min mage. Bebisen hade dött redan i sjunde veckan, men kroppen insåg inte detta utan fortsatte tro att barnet levde och betedde sig därefter. Trötthet, illamående och lite fläskigare mage. Missed abortion eller kvarhållet missfall, förklarade barnmorskan.

Jag sitter här och undrar vad det skulle ha blivit för en filur. Jag vet att missfall många gånger är kroppens sätt att säga att den här lilla saken mådde inte så bra. Så på så sätt var det kanske det bästa det som hände ändå. Men likväl smärtar det.

Min ängel...

Vår bebis levde i min mage. Vår bebis dog i min mage. Sov gott min ängel. Du fattas mig så mycket trots att jag aldrig fick lära känna dig.  Kram din mamma.