Han bar mig till sängen...

Så var en ny dag kommen, om än en väldigt regnig sådan. Jag som tänkt gå ut på stan, och då inte bara fönstershoppa utan faktiskt få med mig några fina och nödvändiga saker hem. Men ut nu, nej tack. Det blir liksom inte alltid som man har tänkt sig, och det är det som gör livet så spännande.

Ja, nu kanske inte detta var det bästa exemplet på en spännande vändning, men... nåja, vad hitta på istället. Ikväll har min kära vän Erika inflyttningsfest så ta mig utanför dörren de närmaste timmarna och hitta en present till henne det måste jag. Kanske samtidigt då ska passa på att gå till videobutiken och hyra Taxi Driver. Jo, den gick ju på teve igår och jo jag hade också krupit upp i soffan, laddad. Men vad är det för stil av Svt att visa en sådan klassiker klockan halv elva. Har teve-tablåfolket aldrig hört talas om fredagströtthet?

Jag försökte koncentrera mig, men det gick bara inte. Klockan halv tolv satt jag och höll upp ögonlocken. En timme kvar, kom igen Sara. Men det är inte så man ska se en film, och Taxi Driver är värd så mycket mer. Det hela slutade med att John Blund bar mig till sängen, åh om det ändå hade varit Robert De Niro

Are you talkin´ to me?

Snacksen är framplockade och colan på kylning - Robert De Niro i en taxi kan bara bli succé. Ja, jag är en faktiskt en av de få som inte sett Taxi Driver än, men ikväll är det dags. Dock har jag sett en hel del annat med De Niro, för som barn var jag hemligt förälskad i den mannen. Jag tror att det var för att han påminner om min egen far, ni vet en period i livet är ju flickor kära i sin fäder och pojkar i sin mamma. Och även om min förälskelse med åren blivit svalare så har min fascination för Robert De Niro blivit allt starkare. Han är en mäktig skådis.

"You talkin' to me? You talkin' to me? You talkin' to me? Then who the hell else are you talkin' to? You talkin' to me? Well I'm the only one here. Who the fuck do you think you're talking to?"