Plastic not so fantastic

Plastikoperationer blir ett beroende för många som testat på det. Man tror att lyckan sitter i en perfekt näsa och när man sedan fått en ny näsa och inte blir lycklig, ja då är det läpparna lyckan sitter i. Till slut blir det en ord cirkel. "Om jag bara hade fylligare läppar, större bröst, rakare näsa, högre kindben, mindre haka, smalare midja, färre rynkor...då skulle jag vara lycklig." Men tyvärr slutar det många gånger med att personen i fråga blir än mer olycklig...

Plastic not so fantastic

Har ni tänkt på vad lika alla ser ut. Som om de är gjorda efter någon komisk mall.

Alicia Douvall - plastikoperationer och självhat

Alicia Douvall har gjort över 100 plastikoperationer. Jag är beroende, säger hon. På den långa listan finns bland annat fyra näsoperationer, sex käkoperationer, fem läppförstoringar, tio ögonoperationer och mängder av botox. Ja, och så brösten såklart som hon opererat  inte en eller två gånger, utan 15 gånger! Nu går Alicia Douvall för första gången ut och förklarar hur allting började, vad som finns bakom den plastiga fasaden.

Till den brittiska tidningen The Sun säger 29-åriga Alicia Douvall, som tidigare hette Sarah Howes, så här. 
"All I ever wanted to do was reinvent* myself as Alicia Douvall because I hated myself so much. I thought I was the ugliest person in the world. "
* Uppfinna.

Hon berättar vidare: "I only wanted a boob job at first. I thought having bigger boobs would make me happy. I was an AA cup and I went up to a C. But it didn't make me happy. So I thought a nose job would do the trick. And each time an op didn't make me happy enough, I'd try the next thing.

Ännu ett tragiskt människoöde som bevisar att lycka sitter på insidan.  Lycka går inifrån och ut, inte utifrån och in.

En självhatande ung Alicia.

 Alicia Douvall som 17-åring.

Alicia Douvall i dag (hon är bara 29 år!!). "I've lost the sensation in my left boob and my armpits as well as my stomach. You could strike a match to the skin and I wouldn't feel it."

Alicia Douvall talar ut i The Sun. Läs intervjun här:
Alicia Douvalls livsöde påminner mig om Lolo Ferraris. Läs mer om Lolo här!

(Bilder från expressen.se och thesun.co.uk).

Stackars lilla sönderopererade flicka...

Jag hade aldrig läst hennes blogg tidigare. Men så gjorde jag det i dag. Eller läste och läste, jag tittade på bilderna. Stackars lilla sönderopererade flicka. Stackars alla unga tjejer som läser hennes blogg och av någon anledning ser upp till henne.
Sämre förebild får man leta efter.

Ideal kommer och går...

”Det finns inget rätt eller fel när det gäller afrikansk dans. Det handlar om känsla och inlevelse och varje person har sin egen unika stil.” Orden är min danslärares, och under varje lektion upprepar han dem för att vi i gruppen ska våga släppa våra hämningar och skaka loss. Ja, för i afrikansk dans så ska man skaka på diverse kroppsdelar såsom bröstkorg och rumpa, och det är något som vi västerlänningar inte har fått lära oss på våra vals- och tangokurser. Och jag lovar, jag försöker verkligen att skaka, men det är svårt, försöker jag skaka bröst då följer axlarna med och ska rumpan dallra ja då känns hela jag som en sladdrig skakande klump och inte som den dansande rytmiska kvinna som jag vill föreställa. Rumpan är för övrigt en viktig del i den afrikanska dansen, ju större rumpa desto bättre. Tänk vad märkligt det är ändå. Här i Sverige skäms en del över sin breda bak och försöker banta bort den, medan de i Afrika skulle ses som otroligt attraktiva.

Ja, ”idealen” förändrar sig sannerligen både när det gäller tid och rum. På 1920-talet skulle kvinnor vara pinnsmala och i total avsaknad av kurvor á la Greta Garbo, på 1950-talet kom strutbrösten (eller var det bh:n…?) med Birgitte Bardot och Anita Ekberg i spetsen. På 60- och 70-talen gjorde kvinnorna revolt och släppte brösten fria, Twiggy var förebilden. Ett decennium senare gjorde några tjejer i röd baddräkt entré och silikonbröst var ett faktum.

När det gäller männens modekarta har jag inte så värst bra koll måste jag erkänna, men jag vet så pass mycket att det under 1800-talet ansågs fint att vara stormagad för det vittnade om en minst lika tjock penningbörs. På 50- och 60-talen ploppade muskelbyggarna upp på världens stränder och i samma veva som kvinnor slängde sina bh:ar så lät många män håret växa och bli långt och jeansen var minst lika tajta som det motsatta könets. Och nu 2009 får män i allt högre grad bejaka sin skönhetsintresserade och fåfänga sida utan att det ter sig konstigt.

Och med denna lilla utläggning vill jag alltså få fram att det inte finns något renodlat ideal, nej ideal är föränderligt och ideal kommer och går. Det vi svenskar anser vara snyggt och fult kan vara det motsatta i en annan kultur. Och om 100 år kanske våra barnbarns barn förbryllat skakar sina huvuden när de ser bilder på silikonbröst, stela botoxansikten och snoppförstoringar á la 2009.


Twiggy - hetare än hetast på 1960-talet.


Pamela Andersson - kvinnan som alltid springer i slow motion.


David Beckham - mannen som gav metrosexualiteten ett ansikte.