Jag tittar på en bild..

Jag tittar på en bild. En bild på en söt ung tjej. Det lilla som nu finns kvar av henne. Ett skelett med skinn på, så kan jag bäst beskriva denna unga söta tjej. Huden blekgrå, ögonen nästan helt tömda på liv.

Nej, det handlar inte om någon nyhetsbild från ett land i svält och krig. Fotot är taget här i Sverige, där vi har mat i överflöd. Flickan kan äta, får äta, men vill inte äta. Hon tycker att hon är grotesk. Där revbenen sticker ut ser hon fett och valkar. Magen som är formad inåt är i hennes ögon stor och tjock. Benen som knappt orkar bära hennes tunna kropp är för flickan elefantlika i sitt utseende. Och boven i dramat är enligt henne just mat. Om hon inte äter så blir hon smal, sådär som modellerna som hånfullt glor ner på henne från reklamaffischerna. ”Haha, vilken liten tjockis”, ropar de när de ser henne. De smala modellerna. De vackra modellerna. De framgångsrika modellerna.

Hon stryker händerna över revbenen på magen, känner valkarna, och äcklas över sig själv. Ordet tjockis ekar i huvudet när hon står framför spegeln hemma i badrummet. Hon betraktar sig själv, granskar varenda liten del av sin kropp. Hon ser och tror sig veta, men vet inte att hon förblindad. Hennes ögon ser, men ändå inte.

Du finns i mina tankar.

Tjocka personer med smala beundrare

Generation fett heter programmet jag tittar på. Det handlar om extremt tjocka personer och deras betydligt smalare beundrare. Och samtidigt som jag förundras över fenomenet så frågar jag mig själv varför jag förundras så. Är det för att det inte är den vardag jag lever i? Eller fenomenet, kan man skriva så? Är det ett fenomen? För personerna i dokumentären är ju deras läggning det normala. För dem är en människa som suktar efter magrutor och pumpade muskler ett så kallat fenomen.

Eftersom vi alla är så olika till det yttre så är det ju tur att vi även är det på insidan, att vi faller för olika saker. Så länge vi är lyckliga och inte skadar någon annan så har vi rätt att leva som vi vill, hur vi vill och med vem vi vill.

Läs mer om programmet Generation fett här!

Ideal kommer och går...

”Det finns inget rätt eller fel när det gäller afrikansk dans. Det handlar om känsla och inlevelse och varje person har sin egen unika stil.” Orden är min danslärares, och under varje lektion upprepar han dem för att vi i gruppen ska våga släppa våra hämningar och skaka loss. Ja, för i afrikansk dans så ska man skaka på diverse kroppsdelar såsom bröstkorg och rumpa, och det är något som vi västerlänningar inte har fått lära oss på våra vals- och tangokurser. Och jag lovar, jag försöker verkligen att skaka, men det är svårt, försöker jag skaka bröst då följer axlarna med och ska rumpan dallra ja då känns hela jag som en sladdrig skakande klump och inte som den dansande rytmiska kvinna som jag vill föreställa. Rumpan är för övrigt en viktig del i den afrikanska dansen, ju större rumpa desto bättre. Tänk vad märkligt det är ändå. Här i Sverige skäms en del över sin breda bak och försöker banta bort den, medan de i Afrika skulle ses som otroligt attraktiva.

Ja, ”idealen” förändrar sig sannerligen både när det gäller tid och rum. På 1920-talet skulle kvinnor vara pinnsmala och i total avsaknad av kurvor á la Greta Garbo, på 1950-talet kom strutbrösten (eller var det bh:n…?) med Birgitte Bardot och Anita Ekberg i spetsen. På 60- och 70-talen gjorde kvinnorna revolt och släppte brösten fria, Twiggy var förebilden. Ett decennium senare gjorde några tjejer i röd baddräkt entré och silikonbröst var ett faktum.

När det gäller männens modekarta har jag inte så värst bra koll måste jag erkänna, men jag vet så pass mycket att det under 1800-talet ansågs fint att vara stormagad för det vittnade om en minst lika tjock penningbörs. På 50- och 60-talen ploppade muskelbyggarna upp på världens stränder och i samma veva som kvinnor slängde sina bh:ar så lät många män håret växa och bli långt och jeansen var minst lika tajta som det motsatta könets. Och nu 2009 får män i allt högre grad bejaka sin skönhetsintresserade och fåfänga sida utan att det ter sig konstigt.

Och med denna lilla utläggning vill jag alltså få fram att det inte finns något renodlat ideal, nej ideal är föränderligt och ideal kommer och går. Det vi svenskar anser vara snyggt och fult kan vara det motsatta i en annan kultur. Och om 100 år kanske våra barnbarns barn förbryllat skakar sina huvuden när de ser bilder på silikonbröst, stela botoxansikten och snoppförstoringar á la 2009.


Twiggy - hetare än hetast på 1960-talet.


Pamela Andersson - kvinnan som alltid springer i slow motion.


David Beckham - mannen som gav metrosexualiteten ett ansikte.