När ska hon lära sig?

Vissa mornar är byrackan i vildaste laget när man går ut. I dag var en sådan morgon. Kanske för att promenaden börjde med ett nära hundmöte. Då var stressnivån satt liksom. Sedan råkade det visst vara hundens dag här i kvareteret, för det var fyrbentingar överallt. Duffy hoppade och slet i kopplet och jag försökte vara en lugn och tålmodig matte, vilket inte alltid är så lätt.

Suck, när ska hon lära sig att andra byrackor hon ser inte är läskiga/farliga/dumma och inte vill henne något ont?

Imorse var hon dock inte lika kaxig, utan i tröttaste laget.

Att träna hundmöten tar på krafterna...

Igår kväll tränade vi hundmöten med Duffy, eller snarare konsten att se en hund utan att börja skälla och hoppa. Vi (jag, Petrus, Duffy, Jennie och Rune) befann oss inne i hundrastgården medan hunden Bono och hans matte befann sig alldeles utanför stängslet. Ja, och sedan gick arbetet ut på att låta Duffy se Bono och samtidigt försöka få ner hennes stressnivå.

Vi började med ett bra avstånd och gick steg för steg närmare. Duktiga Jennie vägledde oss men när vi började komma riktigt nära Bono så tog hon över Duffy. Kort koppel, prata lugnt och mycket godis. Duffy hoppandes och skällandes för varje ministeg vi förflyttade oss närmare Bono/stressmomentet. Till slut befann sig hundarna på en decimeters avstånd med bara stängsel emellan. Bono, en liten fralla, undrade nog vad vi sysslade med och framförallt vad Duffy höll på med för galenskaper.

Efetr den timmeslånga träningen var Duffy trött. Ja faktum är att hon var så utmattad att hon kräkets två stora högar när vi kom hem. Men det är väl sådant man får ta i början antar jag. Hårdträning tar på krafterna, även på en vild byrackas krafter.

Inga gym behövs här...

Vem behöver illaluktade gym och spinninglokaler när man kan gå ut i det fria och öva hundmöten med Duffy.... Pust och stånk och flås och allt sånt där.

Jag och mitt träningsredskap tar en paus.