När ska hon lära sig?

Vissa mornar är byrackan i vildaste laget när man går ut. I dag var en sådan morgon. Kanske för att promenaden börjde med ett nära hundmöte. Då var stressnivån satt liksom. Sedan råkade det visst vara hundens dag här i kvareteret, för det var fyrbentingar överallt. Duffy hoppade och slet i kopplet och jag försökte vara en lugn och tålmodig matte, vilket inte alltid är så lätt.

Suck, när ska hon lära sig att andra byrackor hon ser inte är läskiga/farliga/dumma och inte vill henne något ont?

Imorse var hon dock inte lika kaxig, utan i tröttaste laget.

Mitt tålamod prövas

Min hund prövar mina armmuskler och mitt tålamod. Vi har haft henne i drygt ett år nu och imorse kändes det som om vi inte kommit någon vart alls i träningen. Hon skällde på alla hundar hon såg, och även dem hon inte såg utan bara hörde. Jag fattar inte. Är hon rädd för hundarna eller arg, eller både och? Hon blir så galen när hon ser en annan fyrbenting, hoppar och skäller och sliter i kopplet. Jag ska filma det hela och visa er här så kanske någon som har erfarenhet av hund med detta problem ser det. För det är verkligen ett problem. Promenaderna är långtifrån rofyllda. Man är hela tiden på spänn över vad som väntar bakom nästa hörn. Suc. Och hon äter Zylkene (lugnande för hundar) sedan snart en månad tillbaka men det verkar inte ha skett någon förbättring.

I dag ska jag och Duffy till min kära vän Maria på lunch. Vi ska testa om det finns någon möjlighet att Marias brors hund Nelson och Duffy kan bli vänner. Hon kan ju bevisligen få fyrbenta vänner, men det krävs tålamod av både berörda människor och djur. Ska bli intressant att se hur Nelson reagerar på en vilding som Duffy. Uppföljning väntar...

Har du haft problem med hundmöten?

I dag har jag svårt att jobba, inte bara på grund av tummen utan också för att jag funderar på byrackan, min älskade byracka. Hon är ju ingen lätt hund. En gatuhund från Irland som har stora problem vid hundmöten. Hon skäller och hoppar och blir i det närmaste okontaktbar, och det blir liksom inga behagliga promenader då, inte för någon av oss. Hon blir stressad och jag blir stressad (och husse med för den delen).

Men samtidigt är hon mitt hjärtegull. Min gosis, som älskar att mysa och kela. Och när jag tänker på att vi kanske inte orkar ha kvar henne och därmed kommer behöva lämna bort henne, ja då värker det i mitt hjärta. Hon är ju en i familjen nu. Och vem vill lämna bort en familjemedlem?

Gaah. Har du erfarenhet av problem vid hundmöten eller vet någon som har det. Hur hanterade du/de det? Skriv en kommentar eller mejla mig: ordateljen@gmail.com

Kan du hundar?

Att gå ut med vår älskade men ack så oregerliga byracka Duffy blir aldrig den lugna och sköna promenad som man drömmer om som hundägare. Eller som jag drömmer om efter ett halvår med Duffy.

Skulle vi bo i ödemarken utan risk för att möta en annan hund, då skulle våra promenader förmodligen vara mer njutbara. Men så ser inte verkligeheten ut. Vi möter hundar varje gång vi är ute, och varje gång blir Duffy helvild och hoppar och skäller. Beroende på avståndet till den andra hunden går det mer eller mindre bra att lugna henne. Är hunden för nära går hon liksom in i en stress-bubbla och det är nästintill omöjligt att få någon kontakt med henne. Hon studsar helt enkelt runt och vrålar tills den andra fyrbenta hårbollen är utom synhåll.

Åh, jag blir galen och orkar snart inte längre. Jag älskar Duffy, inomhus är hon en pärla. Men att inte kunna gå ut med henne utan att både hon och jag ständigt spejar efter hundar tär på krafterna. Att tvingas välja omvägar för att jag inte vill gå på den trånga stigen med Duffy och riskera att möta en annan hund är förbaskat iriterande. Gaah! Kan du hundar? Känner du någon som kan hundar? Känner du någon som känner någon som kan hundar? I så fall, hör av dig till mig!!

Läs mer om Duffy här!

Jag skämdes...

Fy sjutton vilken eftermiddag. Är helt slut. Kroppen skriker efter vila. Så vad har då hänt? Jo, jag var tvungen att åka till en bilverkstad i dag för att byta låsmuttrar på däcken. Den som hade bilen innan oss hade lyckats skruva sönder dessa låsmuttrar när han eller hon bytte till vinterdäck (vi köpte ju bilen i januari) så vi har inte kunnat byta till sommardäck än.

Jag ringde alltså runt till olika bilverkstäder och fick en tid på momangen på Mekonomen vid St Eriksplan. Snabbt stuvade jag in Duffy i bilen och så brummade vi dit. Jag gillar inte att köra i innerstan, jag gör det bara om jag måste. I dag var ett sådant tillfälle. Grabbarna på Mekonomen skulle äta upp sin lunch och sedan ta uti med min bil. Så länge kunde ju jag ta en promenad i Hagaparken med Duffy. Ja tack, vilket bra förslag. Not!

I närmare två timmar var vi ute, jag och byrackan. Hallelujah! Så många hundar. Överallt. Jag höll på att få ett nervsammanbrott, och Duffy likaså. En man som suttit i parken och slurpat alkoholhaltig dryck såg Duffys framfart och kom a lá hundviskaren Cesar till vår räddning (tyckte han själv i alla fall). Mannen lade sig på trottoaren och började prata med Duffy. Visserligen blev hon aningens lugnare, men det kan också bero på att inga hundar gick förbi just då. Jag skämdes. Inte för att vi stod där bredvid den liggande berusade mannen, utan för att människor runt omkring måste trott att jag var en dålig matte. En djurplågare som hade lyckats skapa en sådan best till hund. "Jag är oskyldig", vill jag skrika. "Det är en omplaceringshund". Men det gjorde jag inte. Istället försökte jag se ut som om jag hade kontroll över situationen, trots att jag egentligen bara ville släppa kopplet och springa åt ett annat håll.

Pust och stön. Nu är vi i alla fall hemma. Låsmuttrarna är bytta. Duffy snarkar på mattan, och jag ska ta och göra detsamma i sängen.

Inte helt hopplös...

Bevis på att Duffy inte har hundfobi...det finns faktiskt några fyrbentingar som hon klarar av. Eller så var det bara att hon var ny i kvarteret när den här bilden togs och därmed höll låg profil (läs laddade för kommande uppvisningar).

Duffy, Gusten och en okänd golden retriver i hundrastgården.

Tipsa mig gärna...

På eftermiddagspromenaden i dag mötte jag och Duffy en liten engelsk bulldog med husse. Bulldogen var lös och trots att husse sa åt den att komma till honom så trippade hunden åt vårt håll. "Helst inte, vi tränar på hundmöten på håll", sa jag samtidigt som jag försökte hålla i en upphetsad Duffy. Men bulldogen lyssnade inte på sin husse och lät sig heller inte skrämmas av Duffys studsande och skällande. Den ville fram och hälsa. Jag lyckades dock dra iväg med Duffy och till slut så vände bulldogen om och hans husse ropade att han var hemskt ledsen för det inträffade. Puh! En sådan där liten sak skulle Duffy sluka på två röda. Nej nu var jag taskig. Hon skulle nog inte äta upp bulldogen men gärna brotta ner den.

Så nu när vi kommit in igen sitter jag här och googlar på hur man får sin hund att sluta skälla på andra hundar. Tipsen är nästan lika många som antalet träffar. Vi har ju en privat hundcoach  för Duffy. Av honom har vi fått lära oss att använda vattensprutan. Men vissa gånger är man inte beredd på en hund runt hörnet och därmed åker flaskan upp för sent, andra gånger bryr Duffy sig inte det minsta om hon blir genomvåt så länge hon får skälla.

Men tillbaka till mitt googlande. Följande förslag hittar jag.
1. Ignorera hunden när den skäller och hoppar.
2. Fånga hundens uppmärksamhet, exempelvis med godis eller en leksak.
3. Ställ dig framför hunden och blockera synfältet.
4. Nyp hunden i sidan för att få uppmärksamheten.
5. Kasta något i marken som låter och som fångar hundens uppmärksamhet.
6. Använd en blomspruta fylld med vatten.

Och så vidare i all oändlighet...

Madre mia! Det som någon tycker är finemang bojkottar en annan helt. Gör si och gör så. Nyp i sidan har vi testat. Duffy kunde inte bry sig mindre. Vattenspruta som vi i nuläget kör funkar ibland, det vill säga om den andra hunden är tillräckligt långt borta. Är den tio meter eller närmre är det kört. Då blir det "Singing in the rain" för hela slanten.

Har du testat något av ovanstående förslag? Eller har du andra knep på lager? Tipsa mig gärna.

Jag är hundprataren

Jag har just insett att Duffy-Doo sparar mig några hundralappar i månaden. Ja, så länge jag har henne att gå ut med så slipper jag ju köpa gymkort. För inte nog med att jag får motion, jag får enorma armmuskler också.

I dag har vi kämpat jag och Duffy. Hon för att kunna studsa och jag för att ta ner henne på jorden. Jag kan utan att överdriva säga att jag vann, i alla fall den första ronden. Jag var benhård. Ett stadigt grepp runt hennes sele, framåt marsch och så inget skällande på hunden på andra sidan gatan. Men visst försökte hon, både med studs och skrål. Jag intalade mig själv att jag var hundprataren Cesar. Faktum är att jag gick in i min roll så mycket jag ett tag faktiskt trodde att jag var Cesar. Hoppas Duffy trodde det också.