Igår var jag på Danderyds sjukhus och skrapades. Jag kom dit klockan 12:30 och omkring tre timmar senare var allt klart. När jag kom dit fick jag ta på mig sjukhuskläderna, det vill säga den långa vita skjortan, de knähöga strumporna, trosorna i okänt material och en blå rock, ja och så jättebindan förstås som är mer som en blöja än en binda. Sedan fick jag krypa ner i en säng i samma rum som jag låg i för två år sedan, då när vårt första änglabarn skrapades ut. I sängar omkring mig låg kvinnor som redan varit inne på operation, några fortfarande däckade av narkosen, andra vakna stirrande med tomma blickar framför sig. Jag hörde hur någon kräktes.
En sjuksköterska kom fram till min säng. Hon bad mig spänna vänster hand så att hon lättare skulle kunna hitta en blodådra att sätta nålen i, nålen som jag sedan skulle få morfin genom. Jag förstår verkligen att människor kan bli beroende av morfin, när jag väl låg i operationsrummet och kände kroppen berusas av detta lugnande medel så ville jag inte att narkosläkaren skulle söva mig helt. Ja, alltså detta sa jag inte direkt till honom, men jag tänkte det. Låt mig vara vaken lite till och njuta av denna känsla som fyller min kropp. Längre än så hann jag inte tänka, för i nästa sekund sov jag och när jag vaknade var morfinruset borta och ersatt med trötthet, hunger och lite molvärk i magen. Borta var även änglabarnet i min mage. När jag vilat en stund kom en sjuksköterska med saft, varm choklad och en smörgås. Hon sa att när jag kände mig redo fick jag gå och byta om.
Min sambo kom och hämtade mig. När jag satt nere på Gynakuten och väntade på honom kom en ung kvinna in genom dörrarna. Hon grät och berättade för sköterskan som tog emot henne att hon blödde jättemycket. Kanske fick mina änglabarn i denna stunden en ny kompis. Liv och död. Varandras motsatser som går hand i hand.
PS. Till något helt annat. Jag fick en fråga om hur man kommenterar. Nedanför varje inlägg står det "inga kommentarer" eller "en kommentar" etc, beroende på hur många som kommenterat. Vill man skriva något så klickar man där, skriver det man vill skriva och så väljer man "kommentera som" och där vad man vill ha för avsändare...
SvaraRaderaJag vet precis vad du går igenom då jag själv haft tre missfall, i v 13, 11 och 8. Efter första missfallet vågade jag tro och hoppas på att det skulle lösa sig nästa gång, det är ju ändå väldigt vanligt med missfall. Men efter andra gången var jag helt förstörd och vågade nästan inte bli gravid igen för att kanske behöva gå igenom samma sorg och smärta igen. Mina två första missfall var sk MA så jag fick ju även göra abort på köpet.
Gjorde en missfallsutredning och självklart hittades inga fel på varken mig eller min man. På ett sätt var jag glad för att vi var friska men just där och då hade jag hellre velat att de skulle hitta något fel som man förhoppningsvis skulle kunna åtgärda.. Tänk om min kropp aldrig skulle lyckas behålla en graviditet?!
Min fjärde graviditet är jag i just nu, det är inte först nu jag äntligen vågar jag glädjas helt, har lyckats komma så långt som till v 39. Till denna graviditet fick jag Trombyl och Progesteron utskrivet och jag vill tro att det är medicinerna som hjälpt mig såhär långt.
Jag förstår att du är ledsen, arg och frustrerad över er situation men jag hoppas att ni hittar styrkan till att kämpa vidare! Ge inte upp, för vissa av oss är det väldigt kämpigt att lyckas nå dit vi vill, men när den dagen kommer och vi är i mål så kommer all smärta och sorg förvandlas till en glädje och kärlek som många andra inte kan känna, det tror jag iaf är värt att kämpa för.
Ta hand om dig så länge, må så gott!
Emma
Hej Sara!
SvaraRaderaJag läste din krönika på Magdalena Graafs blogg! Jag har varit med om liknande händelseförlopp, jag hade 3 missfall på raken utan förklaring. Efter en rad av missfall, undersökningar, utredningar, operation, uppgivenhet och forskande på Internet så hittade vi lösningen för oss....en läkare vid namn Leif Mathiesen,han är överläkare på Helsingborgs Lasarett, en man med ett brinnande intresse för min målgrupp alltså den här annars helt ignorerade gruppen på 1 % med upprepade missfall. Hans teori är att vissa kvinnor har ett för starkt immunförsvar, som även efter prover inte syns så därav att det missas i utredningar att detta leder till små microproppar i moderkakan som gör att fostret dör. Lösningen är en daglig spruta Innohep, blodförtunnande medicin. Detta har hjälpt mig att få två helt friska och underbara döttrar! Vill du veta mer så får du gärna kontakta mig! maria.andersson@inbrand.se
Lycka till!
Maria
Glömde att skriva att precis som Emma som kommenterade här ovan så åt jag också Trombyl, redan från ägglossningen! Även det en blodförtunnande medicin.
SvaraRadera/Maria
Jag känner av hela mitt hjärta med er. Varma tankar. Kram från Mia
SvaraRaderaAng fostret så slängs de inte bara i sopporna, utan de bränns o sprids i minneslund. Iallafall där jag arbetar. Beklagar sorgen.
SvaraRaderaJag försöker förstå men kan ändå bara föreställa mig en liten promille av vad ni går igenom. Jag önskar och hoppas av hela mitt hjärta att det här var sista ggn. Nu får det vara nog! Kramis från Maria
SvaraRaderaHej (svarar er i turordning).
SvaraRaderaEmma: Vad underbart att du är gravid och att du snart har din bebis hos dig. Lycka! Tänk vilket enormt efterlängtat barn. Jag har fått progesteron under IVF-graviditeterna men ska fråga om jag även kan få Trombyl (om jag behöver det alltså). Kram och njut!
Maria: Tack för tips. Jag/vi kommer göra utredning här i Stockholm men jag ska ha med mig ett litet frågepapper till läkaren med alla bra råd jag fått. Stort grattis till två underbara döttrar! Kram
Mia: Stort tack, det värmer. Kram
Anonym: Tack, det var väldigt skönt att höra. Kram
Maria: Ja, det går nog inte att sätta sig in denna längtan och sorg. Tack för att du finns! Kram
Läst och lider med dig/er. Har själv gått igenom samma sak. Har 2 st IVF-barn.. Min dotter kom på andra försöket och gick ganska smärtfritt.. Men när vi försökte få min son så gjorde jag hela!! 7st ivf-försök.. Gravid 4 ggr = lika många missfall/missed abortion.. 2 vanliga och 2 missed abortion.. Så jag säger bara, kämpa! OM ni orkar.. Det blir er tur snart.. Det är det lilla GULDägget som behövs, som läkaren (Oddvar) sa till mig på Carl von Linné kliniken i Uppsala.
SvaraRaderaKram till er <3