I dag var beräknad dag för min del. Då bebisen skulle komma. Men så blev det inte. I trettonde veckan fick jag och sambon genom ultraljud reda på att det inte syntes något liv i min mage. Bebisen hade dött redan i sjunde veckan, men kroppen insåg inte detta utan fortsatte tro att barnet levde och betedde sig därefter. Trötthet, illamående och lite fläskigare mage. Missed abortion eller kvarhållet missfall, förklarade barnmorskan.
Jag sitter här och undrar vad det skulle ha blivit för en filur. Jag vet att missfall många gånger är kroppens sätt att säga att den här lilla saken mådde inte så bra. Så på så sätt var det kanske det bästa det som hände ändå. Men likväl smärtar det.
Åh vännen, många kramar till dig/er!!!
SvaraRaderaHar precis varit med om exakt samma sak. Känner mig så ensam och rädd och finner stöd i din blogg. Tack för att du vågar skriva om det jag aldrig kommer skriva om.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaHej Anonym!
SvaraRaderaJag håller med dig, efter ett missfall känner man sig verkligen ensam och rädd. Och allt känns bara så väldigt oträttvist. Och efter att som vi ha försökt bli gravida i tre år och ha fått lika många missfall så förstärks dessa känslor vill jag lova. Men ändå ger vi inte upp! Och det hoppas jag du inte heller gör. Kram