Jag tittar på en bild..

Jag tittar på en bild. En bild på en söt ung tjej. Det lilla som nu finns kvar av henne. Ett skelett med skinn på, så kan jag bäst beskriva denna unga söta tjej. Huden blekgrå, ögonen nästan helt tömda på liv.

Nej, det handlar inte om någon nyhetsbild från ett land i svält och krig. Fotot är taget här i Sverige, där vi har mat i överflöd. Flickan kan äta, får äta, men vill inte äta. Hon tycker att hon är grotesk. Där revbenen sticker ut ser hon fett och valkar. Magen som är formad inåt är i hennes ögon stor och tjock. Benen som knappt orkar bära hennes tunna kropp är för flickan elefantlika i sitt utseende. Och boven i dramat är enligt henne just mat. Om hon inte äter så blir hon smal, sådär som modellerna som hånfullt glor ner på henne från reklamaffischerna. ”Haha, vilken liten tjockis”, ropar de när de ser henne. De smala modellerna. De vackra modellerna. De framgångsrika modellerna.

Hon stryker händerna över revbenen på magen, känner valkarna, och äcklas över sig själv. Ordet tjockis ekar i huvudet när hon står framför spegeln hemma i badrummet. Hon betraktar sig själv, granskar varenda liten del av sin kropp. Hon ser och tror sig veta, men vet inte att hon förblindad. Hennes ögon ser, men ändå inte.

Du finns i mina tankar.

Anorexi flyttar in i hjärnan...

Jag läser hennes blogg, och förundras över hur snabbt tiden går. Jag satt barnvakt åt henne en hel del när hon var fyra år, om några månader fyller hon femton. Jag läser hennes blogg och funderar över den sjukdom som hon så väl känner till och berättar om, anorexi.

Tänk ändå vad många sjukdomar det är som utgår från vårt huvud, från våra tankar. Anorexi är ett sådant exempel. Det är en sjukdom som flyttar in i hjärnan och vägrar att ge sig av, detta trots att den drabbade med alla medel försökte att kasta ut den. En ovälkommen hyresgäst som betalar hyran i tårar, ångest och självhat.

Långsamt tar den hjärnan i besittning, och den är inte nöjd förrän den tagit över allt. Den krossar det goda som kommer i dess väg och förgör allt som kan förknippas med självkänsla, stolthet och egenvärde. Sjukdomen är stark och farlig och det krävs mod för att våga stå upp och kämpa emot. Men det går. Jag läser i hennes blogg om hur hon försöker.

Jag hittade den här dikten på poeter.se. Den är till alla som kämpar med och för sig själva.

du kom till mig
lyfte upp
frågade vad jag gjort med mig själv

34 kilos trasighet
i din famn
och tårar i dina ögon

du undrade hur världen kunde tillåta
en sådan reducering

jag undrade hur du
orkade lyfta mig

Isabelle Caro så skör och så stark...

Jag ser på bilden av 29-åriga Isabelle Caro, den franska modellen som för ett par år sedan lät sig fotograferas av fotografen Oliviero Toscani. Det var inte bilder för någon reklamannons eller till någon tidning. Det var för att visa världen att det råder ett skevt skönhetsideal i modebranschen som i sin tur smittar av sig på miljontals unga pojkar och flickor som ser upp till dessa modeller. Isabelle lider själv av anorexi sedan 13 års ålder. Som sjukast var hon år 2006 då hon på grund av sin undervikt låg i koma. Isabelle Caro vägde då 23 kilo.

Jag ser på bilden och tänker på debatten kring Ralph Laurens reklamaffisch på modellen Filippa Hamilton. Affischen som retuscherades så kraftigt att Filippas huvud på den färdiga bilden var bredare än hennes höfter. Ralph Lauren bad efteråt om ursäkt för det inträffade och drog in annonsen. Ett tips till nästa gång är att först titta så att resultatet ser bra ut och sedan publicera det.


Isabelle Caro. Bild från style.popcrunch.com.