Jag tittar på en bild..

Jag tittar på en bild. En bild på en söt ung tjej. Det lilla som nu finns kvar av henne. Ett skelett med skinn på, så kan jag bäst beskriva denna unga söta tjej. Huden blekgrå, ögonen nästan helt tömda på liv.

Nej, det handlar inte om någon nyhetsbild från ett land i svält och krig. Fotot är taget här i Sverige, där vi har mat i överflöd. Flickan kan äta, får äta, men vill inte äta. Hon tycker att hon är grotesk. Där revbenen sticker ut ser hon fett och valkar. Magen som är formad inåt är i hennes ögon stor och tjock. Benen som knappt orkar bära hennes tunna kropp är för flickan elefantlika i sitt utseende. Och boven i dramat är enligt henne just mat. Om hon inte äter så blir hon smal, sådär som modellerna som hånfullt glor ner på henne från reklamaffischerna. ”Haha, vilken liten tjockis”, ropar de när de ser henne. De smala modellerna. De vackra modellerna. De framgångsrika modellerna.

Hon stryker händerna över revbenen på magen, känner valkarna, och äcklas över sig själv. Ordet tjockis ekar i huvudet när hon står framför spegeln hemma i badrummet. Hon betraktar sig själv, granskar varenda liten del av sin kropp. Hon ser och tror sig veta, men vet inte att hon förblindad. Hennes ögon ser, men ändå inte.

Du finns i mina tankar.

Anorexi flyttar in i hjärnan...

Jag läser hennes blogg, och förundras över hur snabbt tiden går. Jag satt barnvakt åt henne en hel del när hon var fyra år, om några månader fyller hon femton. Jag läser hennes blogg och funderar över den sjukdom som hon så väl känner till och berättar om, anorexi.

Tänk ändå vad många sjukdomar det är som utgår från vårt huvud, från våra tankar. Anorexi är ett sådant exempel. Det är en sjukdom som flyttar in i hjärnan och vägrar att ge sig av, detta trots att den drabbade med alla medel försökte att kasta ut den. En ovälkommen hyresgäst som betalar hyran i tårar, ångest och självhat.

Långsamt tar den hjärnan i besittning, och den är inte nöjd förrän den tagit över allt. Den krossar det goda som kommer i dess väg och förgör allt som kan förknippas med självkänsla, stolthet och egenvärde. Sjukdomen är stark och farlig och det krävs mod för att våga stå upp och kämpa emot. Men det går. Jag läser i hennes blogg om hur hon försöker.

Jag hittade den här dikten på poeter.se. Den är till alla som kämpar med och för sig själva.

du kom till mig
lyfte upp
frågade vad jag gjort med mig själv

34 kilos trasighet
i din famn
och tårar i dina ögon

du undrade hur världen kunde tillåta
en sådan reducering

jag undrade hur du
orkade lyfta mig