Ofta när jag reser bort så sprider sig en oro i min kropp. Det handlar inte om oro för att missa planet eller för glömma att packa någonting. Det handlar överhuvudtaget inte om resan eller själva målet, utan om vetskapen att jag lämnar hemmets trygga vrå. Jag är ju en grubblare och just grubbla gör jag bäst i min egen soffa. Där kan jag ligga och pilla naveln och sysselsätta mig med grubblerier av alla tänkbara slag. Och det är helt okej. För i min soffa gör jag vad jag vill, hur länge jag vill, hur ofta jag vill.
När jag är bortrest däremot då kan jag inte grubbla på samma sätt, och det oroar jag mig alltså över. Fattar ni. Jag oroar mig över att jag inte får oroa mig, och det oroar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar